Fattigdomen är en julklapp som går i arv
24 december 2012. Barnfattigdom
Nästan varannan svensk kan tänka sig att ge pengar till välgörenhet i stället för att köpa julklappar, enligt en enkätundersökning som SBAB Bank har gjort.
I mitten av december avslutades SVT:s och SR:s insamling Musikhjälpen. 23,3 miljoner kronor har samlats till Radiohjälpen och ska ge barn i slummen rent vatten. Det är ett nytt insamlingsrekord.
Det är ingen slump att våra gåvor till välgörenhetsändamål slår rekord när midvinternattens köld biter som hårdast.
Sällan känner vi väl sådan medkänsla med de sämre bemedlade som i dag.
Så låt oss prata om fattigdom.
242 000 barn lever i fattigdom i dag. Detta enligt Rädda barnens senaste rapport om barnfattigdom. Det är nästan 12,7 procent av alla barn som lever i landet. Det är också ungefär lika många människor som bor i Umeå, Eskilstuna och Jönköping – tillsammans.
Men barnen är inte fattiga i ensamhet. För varje barn finns det åtminstone en fattig förälder.
Enligt en rapport från OECD är Sverige det land där barnfattigdomen ökat mest sedan 1990-talet, efter Israel och Luxemburg.
”Intergenerationell rörlighet i inkomster och utbildning”. Så heter en rapport från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering som borde läsas av fler.
Genom att titta på fyra generationer svenskar inom en och samma familj – födda 1898, 1928, 1956 och 1985 – har man hittat ett tydligt samband. Om din gammelfarfar var välutbildad och välavlönad är du sannolikt det själv. Om han däremot var fattig och lågutbildad är det stor risk att du också är det.
Din familjebakgrund har alltså stor och långlivad betydelse för både utbildning och inkomster. Att jämna ut ojämlikhet tar flera generationer.
En del fångas inte upp i den komplexa väv av arbetsmarknads-, social-, sjukvårds-, och bostadspolitik som utgör välfärden. En del faller igenom. Och de blir fler.
Enligt Kronofogden har 411 barn vräkts i Sverige i år. Drygt ett barn om dagen får lämna sitt hem.
Vad sätter det för spår?
– Jag har skämts hela mitt liv och gjort allt för att dölja det, även för mig själv.
Författaren Susanna Alakoski intervjuas i tidningen ETC om sin nya bok ”Oktober i Fattigsverige”. Den är skriven som en dagbok, varvad med journalanteckningar från familjens kontakter med socialtjänst och psykiatri under 60- och 70-talen.
I boken beskriver Alakoski hur oron över barndomens utsatthet och en missbrukande bror gjort att hon lever med en kronisk ängslan och magont.
Trots att livet ordnat sig, att brodern är ren, trots att hon lever i en fungerande medelklasstillvaro är det något som skaver. Magontet, kroppsminnena är kvar. Stressen och oron försvinner inte. Fattigdomen sätter spår.
Poeten och kallskänken Jenny Wrangborg skriver i en krönika i Kommunalarbetaren:
”Jag satt tyst med nedsänkt blick när fröken förklarade för klassen att alla faktiskt inte hade råd att lägga pengar till klassresan. Förbannade henne för att hon var tvungen att berätta det. Avgrunden mellan oss med arbetslösa pappor och barnen i de ljusa, vita villorna fanns där i vilket fall.”
Det är ett vittnesmål från 1990-talets nedskärningsår.
Barnfattigdomen ökade kraftigt under 90-talskrisen, när arbetslösheten exploderade och inkomstklyftorna växte. Fram till och med 2007 minskade barnfattigdomen sakta men säkert. Sedan vände det.
2014 kostar skattesänkningarna statskassan 267 miljarder jämfört med året då borgerligheten bildade regering. Mycket har lagts på sänkta skatter till de som har jobb. Samtidigt har man dramatiskt sänkt ersättningsgraderna i både sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna. Tiotusentals sjuka har lämnat sjukförsäkringen, tiotusentals arbetslösa har lämnat a-kassan.
”Det skulle kosta 15 miljarder att avskaffa barnfattigdomen”, har Tapio Salonen, professor i socialt arbete sagt. Det är mindre än vad regeringen sänkt bolagsskatterna med.
Den väv som är välfärden får allt vidare revor. Det handlar om politik.
På bloggen Fattigsverige samlas anonyma berättelser från ”verkligheten på andra sidan inkomstklyftan”. Jag läser ett bidrag:
”Problemet med julaftnar var alltid när jullovet tog slut och skolan tog vid, minns efter varje jullov att man skulle skriva en berättelse om sin julafton och vad man fått i present och sedan läsa upp det högt inför klassen, jag såg ofta till att bli ’sjuk’ dessa dagar, eller så hittade jag på en lista med presenter. Jag och pappa hittade faktiskt en utav dessa berättelser från när jag var sex år gammal, jag hade skrivit att jag hade fått en ponny i julklapp.”
Att vara fattig är att skämmas och bära med sig det hela livet.
Fattigdomen ärvs, den är en skugga som förblir oförändrad.