Anhörigomsorg – nitlott för kvinnor
”Det är medelålders kvinnor, arbetarklassens döttrar, som får gå från jobbet och vårda sina gamla föräldrar.”
På drygt tio år har närmare 30 000 äldreboendeplatser försvunnit. Inte för att antalet äldre blir färre. Under samma period blev antalet personer över 65 år nästan 200 000 fler.
Sedan 2001 har antalet med hemtjänst blivit allt fler, men när var fjärde plats på landets äldreboenden försvunnit har hjälptimmarna från hemtjänsten inte blivit fler.
Däremot ser vi en annan trend – att anhörigomsorgen ökar dramatiskt. Cirka 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller helt slutat arbeta för att vårda sin gamla mamma eller pappa.
70 procent av all omsorg
Om detta berättar forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen i rapporten ”Åtstramningens pris” som de skrivit på uppdrag av fackförbundet Kommunal.
Tendensen känns igen. Socialstyrelsen har tidigare rapporterat att under de senaste nio åren erbjuder hemtjänsten
i snitt 1,5 timme mindre per vecka för varje vårdtagare.
I dag står anhörigomsorgen för minst 70 procent av den totala äldreomsorgen i Sverige, men åtta av tio vill inte hemvårda sina föräldrar. Inte för att vi hatar våra föräldrar, men vi vill kunna ha en normal relation till dem och inte vara deras vårdare.
En välfärd på svältkur
Det handlar om en ansvarsförskjutning, från samhället och det gemensamma tillbaka till familjen. Och tillbaka till kvinnorna. För det är medelålders kvinnor, arbetarklassens döttrar, som får gå från jobbet och vårda sina gamla föräldrar. Duscha, klä på, mata, lyfta, medicinera och vakta.
Det svenska välfärdsprojektet handlar om att med hjälp av staten frigöra individer från olika ojämlika beroenderelationer. Rent praktiskt fungerar det så att din mamma får hjälp av hemtjänsten så att du kan fortsätta att jobba heltid som kassörska.
Din son – som precis blivit arbetslös – behöver inte låna pengar till mat eftersom a-kassan fungerar. När han börjar studera till socionom efter jul så blir han den första i släkten som går på högskola.
Det här är åtminstone idealet. Men utvecklingen går i dag åt helt fel håll.
I en välfärd som satts på svältkur av borgerligheten är det i stället släkten som får ta hand om de äldre. Det är ingen slump att samhällets kostnader för äldrevården har minskat, både i faktiska tal och som andel av BNP.
Förlorarna är inte bara de gamla och deras barn, utan hela samhället. Varje förlorad arbetstimme innebär mindre skatteinkomster för staten, mindre pengar i välfärdssystemen och socialförsäkringarna och en svagare tillväxt.
Om Fredrik Reinfeldt och Moderaterna menar allvar med sin arbetslinje – att fler ska kunna arbeta – måste äldreomsorgen helt enkelt byggas ut.