Facksamordning lärarnas problem
Det är egentligen bara när det gäller just lärarlöner som svenska politiker brukar bryta mot den annars heliga regeln att politiker inte ska lägga sig i lönebildning. Det syntes, om inte annat, i gårdagens partiledardebatt och i replikskiftena mellan Gustav Fridolin och Jan Björklund.
Ingen säger emot när lärarnas fackliga organisationer beskriver skolan som nyckeln till Sveriges framtid. Sjunkande skolresultat och ökade klyftor är i dag det största långsiktiga hotet mot det svenska samhället.
När samma organisationer säger att kunniga och motiverade lärare har en nyckelroll för att göra något åt skolans problem får de också instämmande.
Inte ens när Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund deklarerar att duktiga och kunniga lärare måste ha anständigt betalt möter de något verkligt motstånd, tvärtom.
På sikt vill lärarna ha ytterligare 10 000 kronor i månaden för att komma i nivå med andra yrken med motsvarande utbildning. I årets löneavtal vill man ta ett stort steg i den riktningen.
Det borde vara okontroversiellt, men arbetsmarknaden fungerar inte så. Att förändra förhållandet mellan löner – relativlöner – är det svåraste som finns. Det kräver, precis som arbetsgivarna i kommunerna redan påpekat, att andra accepterar att få mindre.
I LO-samarbetet finns i viss mån en facklig plattform för den sortens överrenskommelser, till exempel jämställhetspotterna. Men det gäller bara LO:s del av arbetsmarknaden. På tjänstemannasidan, dit lärarna hör, finns ingen motsvarighet. Men det pratar nästan ingen om.
Det är inte bristen på goda argument som är lärarfackens största problem i årets avtalsrörelse. Det är bristen på facklig samordning.