Vad har ni ställt till med – egentligen?
26 SEPTEMBER 2010. Sverigedemokraterna
Efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen påpekar många hur viktigt det är att Sverige inte följer det danska exemplet. Där har Dansk Folkepartis framgångar förändrat hela det politiska landskapet. Både borgerligheten och socialdemokratin har gjort rasisternas krav till sina egna förslag.
”Sker det är vi på väg utför ett sluttande plan”, skriver Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg – helt riktigt – i Svenska Dagbladet. ”SD kommer aldrig att bli nöjda utan bara förflytta sina positioner ytterligare, samtidigt som partiet kommer vinna legitimitet genom att de faktiskt lyckas påverka.”
Jag är rädd att Sverige redan befinner sig på det sluttande planet – och har gjort det i snart tio år. Politiker som kallar sig liberaler har med ett språkbruk och en politik som utmålar ”invandrarna” som problemet banat vägen för rasisternas framgångar.
Efter folkpartiledaren Lars Leijonborgs sommartal i Västervik 2002 ringde min pappa.
– Folkpartiet föreslår språktest för medborgarskap. Varför delar de upp svenskar och invandrare i vi och dom? Vad är det som händer? ropade han i mobiltelefonen.
Det som hände var att Folkpartiet gick från socialliberalism till batongliberalism och började fiska efter röster i grumliga vatten.
Språktestförslaget var bara början. Väljarna överöstes av folkpartiförslag som innebar att ”dom där uppe” skulle ställa krav på ”dom där nere”.
I synnerhet skulle ”svenskar” ställa krav på ”invandrare”. Automatisk utvisning för invandrare som begår grova brott. Slöjförbud för alla flickor under 15 år. Förbjud andra språk än svenska i klassrummet. Låt lärare anmäla islamistiska elever till Säpo.
Alla förslagen var inte sanktionerade av partiledningen, men de skickades ut som folkpartistiska testballonger. Hur långt kan vi gå i vår kravretorik? Hur många väljare vinner vi på det?
Mot slutet av 2008 var det Moderaternas tur att göra invandrarna till syndabockar. I en integrationsrappport menade partiet att invandring är något som kan ”skapa grogrund för allvarliga konflikter”. Människor som kommer till Sverige skulle lära sig att veta hut:
”Det räcker inte att lära sig halva sanningen om Sverige. Acceptera och bli accepterad är en rimligare princip för den som kommer till Sverige än ohållbara löften om att bli försörjd av dem som redan bor här.”
Alliansregeringens migrationsminister, moderaten Tobias Billström, har gjort sig känd för hårda tag. I augusti, när tusentals romer fördrevs från Frankrike, försvarade Billström att romer avvisas även från Sverige på oskäliga grunder.
– Det är faktiskt så att man måste ha en försörjning som är rimlig – att tigga är inte rimligt. Det är inte därför vi har skapat den fria rörligheten inom unionen, sa Billström till Dagens Nyheter.
Han tolkade EU-reglerna efter eget behag, till romernas nackdel, i stället för att ta ansvar för hur illa denna folkgrupp behandlas i Europa.
Nu tar alla partier, från höger till vänster, starkt avstånd från Sverigedemokraterna. Tur är väl det. Men om jag var allianspolitiker – i synnerhet folkpartist eller moderat – skulle jag ägna mig åt allvarlig självrannsakan:
Har mitt partis politik och retorik varit med och lagt grunden för Sverigedemokraternas framgångar? Vad har vi egentligen ställt till med?