”Nästan fascistiskt idéarv”, sa Carl Bildt
12 DECEMBER 2014. Fascism
År 1977 publicerade Novosti bokförlag skriften ”Sovjetmedborgarens fri- och rättigheter”. På 93 sidor kunde läsaren ta del av den friaste konstitutionen i världen.
Ingen var förtryckt, tvärtom var kvinnorna jämställda, arbetarna lyckliga och de intellektuella uppmuntrades att kritisera regeringen.
Skriften gavs ut av ”Sovjetisk demokrati i aktion” och bevisar utförligt, med hänvisningar till lagar och program, att Sovjetunionen är världens mest demokratiska land.
De senaste dagarna har en rad forskare och debattörer på samma sätt bevisat att Sverigedemokraterna inte är ett fascistiskt parti. Det är ju bara att läsa i deras program.
Se själva.
Där står ingenting om att de vill inskränka demokratin, där står inte att de är rasister, och politiska uniformer slutade de faktiskt med redan 2005.
”Nästan fascistiskt idéarv”, skrev Carl Bildt på DN Debatt om Sverigedemokraterna strax före valet i höstas. Inga forskare och inga borgerliga debattörer protesterade.
Är det ”nästan” som är grejen? Eller har något hänt sedan dess?
Partiet bildades ur BSS
Det sägs att Stefan Löfven kallat Sverigedemokraterna nyfascister efter att han läst Henrik Arnstads bok ”Älskade fascism”.
Arnstad använder fascismforskaren Roger Griffins definition av fascism som ”folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse”.
Självfallet kan man diskutera definitionens relevans men kärnfrågan blir om man ser ”fascism” som en historisk företeelse eller en politisk rörelse vars tilltal och metoder förändras över tid.
Att de brunsvarta partier som nu erövrar makt i Europa bland annat har rötter i den historiska fascismen är ett faktum, i Sverigedemokraternas fall i nazistiska Nordiska rikspartiet och fascistiska Nysvenska rörelsen.
Partiet bildades ur BSS, Bevara Sverige Svenskt, med dess heilande skinskallar, vit makt-musik och politiskt motiverade våld.
I dag är bomberjackorna och de stålhättade kängorna utbytta mot hatsajter, retoriken nedtonad och fotsoldaterna har låtit håret växa.
När slutar en fascistisk rörelse att vara fascistisk? När de byter symbol?
Städar i texter? Tar av uniformerna?
Precis som andra rörelser har fascismen anpassat sig. Inga forskare tror på allvar att moderater tycker som Arvid Lindman, det tidiga 1900-talets store högerledare, men när det gäller fascism verkar måttstocken vara Benito Mussolini, Italiens fascistiske diktator under andra världskriget.
Välkommet agerande
Det är möjligt att Stefan Löfven läst Henrik Arnstad, men det vore faktiskt att gå över ån efter vatten. Löfven behöver bara fråga de SSU:are som dagligen möter Sverigedemokraternas ungdomsförbund i sin vardag.
Det räcker att lyssna till de S-företrädare som sitter i nämnder och styrelser med sverigedemokrater runt om i landet eller prata med de journalister som hängs ut och hotas via SD-anstrukna bloggar.
Eller han kan läsa sin egen historia.
Arbetarrörelsen har bekämpat fascismen i hundra år – man känner igen sin motståndare även i kostym och slips.
Att Stefan Löfven nu talar klarspråk när Sverigedemokraterna blir allt mer normaliserade är välkommet – men analysen är inte ny.
Säger inte allt
Det räcker inte att läsa på Sverigedemokraternas hemsida för att förstå partiet.
Det går inte att lämna därhän varifrån de kommer, vilka de är och vad de gör i praktiken.
På samma sätt som ordet ”demokrati” var meningslöst i Sovjetunionens propagandaskrifter kan inte Sverigedemokraterna få definiera sig själva.
Det händer nämligen att det öppna samhällets fiender inte säger hela sanningen.