Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

FN tittar bara på medan barn dör

Får vänta på hjälp Barn dödas eller tvingas fly undan inbördeskriget i Syrien medan omvärlden handfallet ser på.

Jag kom till staden Tuzla i Bosnien första gången i början av 1996. Kriget var slut sedan ett par ­månader. Mitt rum hade inget fönster, bara en plastbit från FN:s flyktingkommissariat med texten ”UNHCR”.

Ett drygt halvår tidigare, den 25 maj 1995, hade bosnienserbiska trupper ­skjutit en 130-millimetersgranat mot ­torget Kapija i centrala Tuzla. På torget pågick samtidigt en ungdomsfestival. Sjuttioen ­dödades, den yngsta var bara tre år gammal.

I sina memoarer ”Interventioner – ett liv i FN:s tjänst” beskriver Kofi Annan, ­tidigare generalsekreterare, vanmakten. FN är aldrig starkare än den politiska ­viljan hos medlemsstaterna, och de var oense.

Satte stopp efter tre år

Den 11 maj 1995 gick bosnienserberna in i Srebrenica. FN som lovat att skydda staden ­hade bara en ­liten grupp holländska soldater på plats. De gav upp.

Under några dagar mördades över 8 000 män och pojkar i det värsta massmordet i Europa sedan andra världskriget. Kort därefter föll Zepa, ett annat FN-skyddat område. Det som till slut gjorde att FN agerade med kraft var en enstaka granat­attack, den 28 augusti samma år, mot en brödkö i Sarajevo som dödade 39 människor.

Först då lyfte Natos stridsplan och ­satte stopp för mördandet, över tre år ­efter att det börjat.

En av de unga socialdemokratiska ­aktivisterna jag träffade i Tuzla visade mig en tavla med namn och bild på de som dödades 25 maj 1995. Hon pekade och ­berättade, om en granne, en vän, flera klasskamrater, människor hon känt, ­älskat och vuxit upp med.

En granat, och så var alla borta. För alltid.

Historien upprepar sig

I Syrien har blodbadet nu ­pågått i 21 ­månader. Uppgifterna varierar, men över 40 000 människor har redan dött. ­Precis som under krigen på ­Balkan i början av 90-talet är FN splittrat.

I torsdags krävde det internationella sändebudet Lakhdar Brahimi en övergångsregering i Syrien. I går kom upp­gifter om att Ryssland, en av Syriens få ­allierade, har inlett samtal även med ­oppositionen i landet. Kanske ett tecken på att en lösning är nära, kanske inte.

Efter Berlinmurens fall 1989 hoppades många på ett starkare FN och en ny, fredligare världsordning. När Irak 1990 invaderade sin lilla granne ­Kuwait beslutade ett enat FN att med våld sätta stopp för Iraks planer.

Efter befrielsen av Kuwait drömde många om en ny internationell ordning med ett kraftfullt FN och en pånyttfödd folkrätt. Bosnienkriget året därpå blev ett bryskt uppvaknande. Världen stod åter splittrad och handfallen.

Nu återupprepas samma historia. ­Efter den arabiska ­våren har utvecklingen i  huvud­sak varit fredlig. I Libyen lyckades FN komma överens om att ingripa när diktatorn Muammar Gaddafi i praktiken förklarade krig mot sin egen befolkning. Men sedan tog enigheten slut, igen.

Alla skyller på varandra

Sedan våren 2011 har vi varje dag kunnat följa hur Syrien dras in allt djupare i inbördeskrig. Många civila har dödats, långt fler har flytt.

Ryssland och Kina har blockerat FN:s säkerhetsråd och i stället för ett gemensamt internationellt agerande har ­olika regionala stormakter i praktiken fört ett ställföreträdande krig inne i Syrien. Iran har backat upp den sittande ­regimen med president Bashar al-­Assad i spetsen, medan Saudiarabien och ­Qatar har stött oppositionen. Hur Ryssland, USA och Storbritannien egentligen ­agerar på marken är en fråga ­under het debatt. Alla skyller eskaleringen på ­varandra.

Men effekten är densamma som i Bosnien i början av 90-­talet. Kriget fortsätter och civila, kvinnor och barn dör. Att FN och FN:s medlemmar inte agerar för att stoppa detta är oförlåtligt.

Svårt med militär lösning

På många håll riktas nu vreden mot FN. Om inte organisationen klarar att hantera detta, vad är då poängen? Det är en ­rimlig fråga. Om inte FN:s säkerhetsråd klarar att ta sitt ansvar, bör då inte någon annan göra det?

Förra gången frågan ställdes var 1999, då serbiska armén begick omfattande övergrepp i Kosovo. Nato såg risken för ett nytt Srebrenica och gick in i Kosovo utan FN-mandat. I ­efterhand har insatsen accepterats även inom FN. Den var legitim, även om den inte var legal.

Något liknande i Syrien är svårt att ­tänka sig, de militära och politiska förutsättningarna är helt ­annorlunda. Även om ­legitimiteten skulle vara minst lika stark som i Kosovo.

Därför återstår ­bara FN-vägen, med sina fel och brister.

Följ ämnen i artikeln