Högmod går före fall, Reinfeldt
Fredrik Reinfeldt är lite som en dålig dejt. Oavsett ämne pratar han bara om sig själv.
Hans stora tal till Moderatstämman handlade inte särskilt mycket om sakfrågor eller vilken färdriktning han vill staka ut. Han berättade istället om sin egen, och till viss del Anders Borgs, förträfflighet.
– Självgodhet är också en godhet, skrev Jonas Gardell träffsäkert på twitter.
– Vi är det enda regeringsalternativet, sa Fredrik Reinfeldt från scenen.
Och ombuden applåderade lyckligt.
Men personkulten kring Reinfeldt döljer Moderaternas och regeringens verkliga problem i ett litet moln av önsketänkande.
Han leder en minoritetsregering som i riksdagen måste förlita sig på Sverigedemokraternas stöd. Han kan önska sig ett annat parlamentariskt läge men ju mer självgod statsministern blir desto svårare kommer han få i riksdagen.
Att regera i minoritet bygger på ödmjukhet och breda lösningar vilket har varit Reinfeldts sämsta gren i inrikespolitiken hittills, från kärnkraft, försvar och skola till socialförsäkringar.
Han verkar också skrivit av Håkan Juholt och Socialdemokraterna som huvudmotståndare. Ömsom raljerar han, ömsom pratar han om Vänsterpartiets politik istället. Han tar inte oppositionen på allvar.
Delvis är det taktik, men tecknen tyder ändå på att Moderaterna håller på att underskatta sina motståndare. Det brukar vara första tecknet på att en politisk karriär närmar sig sitt slut. Fråga Göran Persson.
Fredrik Reinfeldt saknar också bärande idéer bortom "ansvar" och "arbetslinjen". I talet försökte han måla upp en bild av att oppositionen är principiellt för svartjobb och vill ha det som i Grekland.
Detta är helt enkelt inte sant.
Socialdemokraterna förnyade dessutom politiken för jobb och ekonomi i sin budgetmotion på ett sätt som tar udden av Moderaternas kritik i sak.
Men de talade även om viktiga satsningar på utbildning, miljö och infrastruktur. Det är stora framtidsfrågor där Moderaterna lämnar walk over men som mycket väl kan komma att avgöra nästa val.
Det viktigaste intrycket av Fredrik Reinfeldts linjetal är att han inte har någon linje. Han vill att Svensk politik ska handla om vem som är bäst på att hålla i regeringens sammanträden - inte vad som ska beslutas på dem.
Kortsiktigt är det förmodligen en riktig strategi, men i samma sekund Socialdemokraterna slutar skjuta sig själva i foten kommer politiken handla om sakfrågor och visioner igen.
Då står Reinfeldt tomhänt.