Stoppa diktatorn med sanktioner
11 augusti 2011
Syrien
I februari 1982 gick den syriska armén under president Hafez al-Assad in i staden Hama. Hans syfte var att krossa ett sunnimuslimskt uppror, där bland andra Muslimska brödraskapet ingick. Det skulle bli en av de värsta massakrerna i arabvärlden i modern tid. Källorna skiljer sig åt, men det kan handla om så många som 40 000 döda.
Världens ögon var då riktade åt annat håll. I Libanon pågick inbördeskrig. PLO och Israel besköt varandra över den libanesiska gränsen. I London försökte Abu Nidal mörda Israels ambassadör Shlomo Argov vilket blev motiv för Israel att i juni genomföra en fullskalig invasion av Libanon.
Samtidigt, och utan större protester från omvärlden, utplånade Hafez al-Assad stora delar av oppositionen i Syrien.
Metoderna snarlika
Det tog nästan 30 år, till mars i år, innan den syriska oppositionen samlat tillräcklig kraft att utmana regimen igen. I dag heter presidenten Bashar al-Assad, son till Hafez al-Assad, men metoderna är snarlika. När den arabiska våren nådde Syrien möttes fredliga demonstranter återigen med stridsvagnar och krypskyttar.
Oppositionen är splittrad. En brokig skara sekulära aktivister, studenter, religiösa grupper och ungdomar. Spridd över nästan hela landet med undantag av de två största städerna Damaskus och Aleppo.
Hotar regionala freden
Världssamfundet är också splittrat. EU har länge krävt att FN:s säkerhetsråd agerar. Man har även, liksom USA och Schweiz, infört riktade sanktioner mot delar av det syriska ledarskapet. Ryssland, med stöd av Kina, har hållit emot.
Som EU:s utrikesministrar konstaterade i mitten av juli, utgör situationen ett hot mot regional fred, säkerhet och stabilitet. Det är därmed FN:s säkerhetsråds ansvar att agera. Något man hittills misslyckats med.
Det är förhoppningsvis på väg att ändras. Arabförbundet liksom flera stater i regionen har reagerat mot våldet. Flera har kallat hem sina ambassadörer. Ännu fler har protesterat. Även Ryssland signalerade i veckan ett nytt tonläge.
Beroende av oljeexport
Om världen vill agera finns möjligheter.
Regimen i Syrien är till del beroende av sin oljeexport. Frågan om oljeembargo måste upp på dagordningen. Även andra sanktioner bör övervägas.
Erfarenheterna från motsvarande embargo mot Irak på 90-talet är inte särskilt positiva och sanktionerna måste från början utformas i ljuset av de misstag som då begicks.
Sanktioner i stor skala innebär en risk. Men givet vad vi vet om den syriska regimens historia är risken med att inte agera betydligt större.
I går bjöd regimen media på ett PR-besök i just Hama för att visa att de har kontroll. Det blev i stället en påminnelse om hur långt de faktiskt är beredda att gå.