Det är inte synd om medelklassmännen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Det finns en grupp människor i vårt land som länge hukat och knutit näven i tyst vanmakt, osynliggjorda och så vana vid förakt och förlöjligande att

undfallenheten har blivit deras natur. Jag syftar förstås på medelklassmän. Men så hände något. En motrörelse. Den började som en darrning på nätet,

spred sig i en upphetsad våg­rörelse och antog formen av en nyskriven roman. ”Den onödige mannen” är skriven av Erik Helmerson (som också, vilket inte är oviktigt, även skriver på DN:s ledarsida).

Per Svensson gör ett roligt referat av bokens handling i sin recension: ”De kunde inte låta den skötsamma medelklassen leva sitt liv ifred. De bara kunde inte. Nu ska de tvingas betala priset. Falling down i Enskededalen.”

Hoten mot huvudpersonen Peter kommer från arbetar­klassen och invandrarkidsen. Det är nu ingenting som Helmerson själv diskuterar i tv-soffan, han är ju en trevlig liberal snubbe med vespa som bara vill problematisera mansrollen, Peter är bara en romanfigur.

Häri ligger det olustiga. Helmerson vill inte låtsas om eller ta ansvar för de associationer han skapar genom skildringen av hur en välutbildad,  samhällsbärande klass lever under hotet från en suddig massa av irrationella, lata och våldsamma under­klasselement.

DN:s kulturchef Björn Wiman plockade upp tråden i ett känslosamt försvar av den småborgerlighet som ”ofta utmålas som ett föraktansvärt undantagstillstånd i svensk kulturdebatt”. Argumentationen är en välformulerad variant på den lallande högervisa vi hört till förbannelse: PK-maffian (varieras ofta med ”genusmaffian”) söker förvrida huvudet på oss och få oss att skämmas över våra privilegier.

Nog nu!

Att den manliga medelklassens reaktion kommer via skönlitteraturen snarare än via rapporter eller debattskrifter är logiskt. Att driva hem tesen att den grupp i samhället som fortfarande sitter på lejonparten av resurserna och positionerna är undanträngd och hotad av, typ, genuspeda­goger och invandrargäng i en ohelig allians, låter sig helt enkelt inte göras med hjälp av data.

Den som vill driva tesen att det är synd om medelklassmännen har inte så mycket att hämta hos SCB. Reaktionen måste därför med nödvändighet ta omvägen via psykologiserande skönlitteratur som sedan tuggas till ideologi i spalter, på ledar­sidor och i ryggdunkningarna på Twitter. Mellan Björn

Wimans ode till småborgerlig­heten och den klagolåt som nu rutinmässigt ljuder ur många manliga strupar – ”Ja, jag får ju inte tycka nåt, jag är ju vit hetero­man med villa och Volvo!” finns en linje. Maciej Zaremba myntade termen ”kränkthetskultur” för några sedan.

En mer adekvat beskrivning av detta organiserade manliga jämmer har jag svårt att tänka mig.

Cecilia Verdinelli