De är bäst på allt – men vinner inga val

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den nyliberala idén att vi måste välja mellan effektivitet och social rättvisa visar sig inte alls ha stöd

helskärm

En av de roligaste sakerna med att vara universitets­lärare är att man får frågor från studenterna som tvingar en att verkligen tänka efter. Ofta är det de enkla och skulle man kunna säga ”naiva” frågorna som visar sig vara intressantast.

En amerikansk kollega drog till exempel i gång ett stort forskningsprojekt på frågan om vi kan ge alla människor på jorden tillräckligt att äta?  För ett tag sedan fick jag en liknande fråga, näm­ligen om det gick att säga något om vilken politisk samhällsmodell som skapar ”det bästa samhället”.

”Går inte att besvara” tänkte jag först, eftersom vi inte kan ge något vetenskapligt svar på vad som är ”bäst”. Men så är det faktiskt inte.

Vi har i dag en stor mängd data som man kan använda för att försöka besvara en sådan fråga. Det är dels mera ”objektiva” data om befolkningshälsa, som till  exempel barnadödlighet och hur länge människorna i ett samhälle kan förväntas leva vid någorlunda god hälsa.

Här finns också mått på ekonomiskt välstånd och antalet människor som lever i vad som definieras som fattigdom.

Till detta kan läggas ett antal mera ”subjektiva” mått som i vilken omfattning människor i ett samhälle är nöjda med sina liv, om de anser att man i allmänhet kan lita på andra människor och deras uppfattning om i vilken utsträckning det förekommer diskriminering och korruption.

Sammanställer man dessa data för att se vilken politisk samhällsmodell som lyckas ”bäst” så kommer ett mycket klart resultat fram, nämligen den som kombinerar demokrati och marknadsekonomi med respekt för mänskliga rättigheter, och som har de jämförelsevis högsta skatterna och den mest omfattande välfärdspolitiken.

Kort sagt, den nordiska eller om man så vill den socialdemokratiska samhällsmodellen är den som enligt tillgängliga indika­torer skapar det ”bästa” samhället. 

Detta gäller som sagt även när man tar med mått på ekonomiskt välstånd – den nyliberala idén att vi måste välja mellan effektivitet och social rättvisa visar sig inte alls ha stöd.

Tilläggas kan att inget av de västländer som i dag har allvar­liga budgetunderskott har prövat just denna samhälls­modell, vilket visar att det inte är höga offentliga utgifter i sig som skapat problemet. 

Detta forskningsresultat visar emellertid på en svårförklarad politisk paradox, nämligen hur det kommer sig att det på senare tid gått så dåligt för just de politiska partier i Europa som står för denna samhällsmodell?

Eller annorlunda uttryckt, varför har ledningarna för dessa partier inte förmått göra politik av det faktum att deras samhällsmodell visat sig vara klart ”bäst” för att skapa mänsklig välfärd?

BO ROTHSTEIN