Dubbla budskap om demokratin

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Vi lever i en urholkad och bristfällig demokrati. Samtidigt som alla säger sig vara demokrater (och ivrigt pekar finger mot de förment antidemokratiska Sverige­demokraterna) töms demo­kratin på meningsfullt innehåll.

Huvudinriktningen på den ekonomiska politiken bestäms i centralbankernas slutna rum eller dikteras av ­finansmarknaderna. Vägen mot full sysselsättning är i praktiken stängd. Allt fler beslut som påverkar vår vardag fattas i de europeiska elitnätverken, oåtkomliga för folkligt inflytande, omöjliga att rösta bort eller utkräva ansvar från.
 

Dessutom står den dominerande delen av samhällsekonomin fortfarande helt utanför demokratin. Här råder icke demokrati: här råder kvartalsbokslutens, bolagsstyrelsernas och ägandets diktatur. Men det gör ingenting, trumpetar systemets försvarare belåtet ut, för tillväxten är god och de vanliga anställda förstår ändå ingenting om hur företag ska skötas. Lämna det till dem som äger och kan. Tills nästa krasch, då måste vi alla städa upp och betala för excesserna.
 

Och partipolitiken? Mycket tyder på att Håkan Juholt blir en utmärkt partiledare för Social­demokraterna. Men sättet han utnämndes på – och just ”utnämndes” är nog mer träffande än ”valdes” – var perfekt anpassat till en ickedemokratisk tid. Någonstans i nätverken utkristalliserades hans namn, oklart hur. När valberedningen väl sagt sitt hade eventuella opponenter obefintlig möjlighet att mobilisera. Kongressledamöterna skjutsades in, avgav den röst de förväntades och skickades hem igen. Glada partivänner gratulerade Juholt redan när valberedningen sagt sitt, andra föredrog att dra den demokratiska fikonlövsramsan om att ”det är kongressen som bestämmer”. ­Absolut.
 

Demokrati handlar om att ett ­kollektiv gemensamt instiftar ­regler som sedan blir bindande för medlemmarna i detta kollektiv. Här finns många svåra problem att lösa: Hur ska representationen se ut? Hur ska gränserna för kollektivet dras? Hur ska balansen se ut mellan privata angelägenheter och kollektiva? Men om man menar allvar med demokrati, kan man då godtyckligt definiera vissa frågor som liggande utanför demokratins domän? Bör den i princip inte omfatta alla kollektivets ­angelägenheter, såväl inom som mellan organisationerna?

Den som förespråkar ekonomisk demokrati avfärdas i dag som en farlig extremist. Den som försvarar den interna ­partidemokratin som en naiv drömmare. Den ­som är skeptisk inför ­experternas ­dominans sägs ignorera sak­kunskap och förnuft. Men om nu alla tycker demokrati är en finfin idé – vore det inte dags att pröva den i praktiken?

Stefan Svallfors