Ilskan finns men når inte upp i talarstolen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Och ropen skallade högre. Och medelåldern var, tror jag, yngre. Och plakaten möjligen lite argare.”

helskärm

En lurkare är någon som läser bloggar och trådar på nätet utan att ge sig till­känna eller själv delta. En smygare, kan man säga.

Jag har i hela mitt vuxna liv varit en lurkare i det socialdemokratiska 1 maj-firandet. När det syndikalistiska mötet var slut hittade jag något svepskäl för att ta mig till Götaplatsen och S-mötet.

Med åren blev skenmanövrarna uppenbara och jag fick erkänna att jag är en sosseskådare. Men det hände under några år att sosseskåderiet i sanningens namn antog formen av aktivistisk lyteskomik.

Första maj innebär rimligen någon grad av protest, någon grad av jävlaranamma. När nöjda och mätta mångåriga maktinnehavare söker imitera politisk ilska blir det … haltande. Om ropen skallade var de glesa och svaga.

Jag minns i synnerhet den mycket långa banderoll med säkert sex bärarpinnar där det med trotsigt, ungdomligt typsnitt stod: Huka er gubbar! Nu kommer tjejerna!

Problemet var bara att det inte fanns tillräckligt med unga arga tjejer för att bära upp tingesten, så två hukande gubbar fanns bland bärarna och resten var

damer i avgjort mogen ålder.

I år var jag övertygad om att ropen skulle skalla högre och att kraven skulle vara mer än försynta påminnelser om socialdemokratiska vallöften.

Inte enbart på grund av Håkan Juholt, inte enbart på grund av åren i opposition, utan främst därför att maktens budskap har gått från att vara nyliberalt och pseudo-demokratiskt (Vi vill att familjerna ska bestämma, inte klåfingriga politiker) till att bli distinkt och ohämmat reaktionärt.

Ingen försöker längre dölja en borgerlig moralfilosofi där den som inte arbetar inte heller ska äta, där det har blivit politiskt görbart att ifrågasätta rätten till semester och rätten till abort och där Borg gnäller över vårdbiträdenas alltför höga löner.

Och ropen skallade högre. Och medelåldern var, tror jag, yngre. Och plakaten möjligen lite argare.

Men i sitt tal tronade Leif Pagrotsky på fornstora dagar.

Han åkallade EU-toppmötet 2010 och slog fast att EU:s utvidgning var den store ledaren Göran Perssons förtjänst.

Han hyllade EU utan att med ett ord beröra Lavaldomen (de stadiga Transportarna bredvid mig mulnade, med all rätt). Han talade om vikten av att Nord­afrika utvecklas positivt för det handlar om minskad migration. Han slog in vidöppna dörrar av typen att sjukvård skall ges efter behov. Han menade att kultur är mycket viktigt, för hur skulle Volvo annars kunna designa och konstruera fina bilar som folk vill köpa? Och slog ett slag för upphovsrätten.

Min slutsats som mångårig sosseskådare: ilskan finns där. Men den når fortfarande inte upp i talarstolen.

Cecilia Verdinelli