Ideologiska grimaser i den svenska utrikesdebatten

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

Motståndet mot Sveriges militära närvaro i Afghanistan växer. Enligt 2010 års SOM-undersökning (som inom kort redovisas i boken Lycksalighetens ö, redaktörer: Sören Holmberg & Lennart Weibull) ökar andelen som vill att Sverige avbryter sitt deltagande till 49 procent, mot 42 procent 2009 och 32 procent 2007. Andelen som vill att Sverige stannar kvar minskar 2010 till 30 procent, mot 32 procent 2009 och 35 procent 2007.

Den militära insatsen i Afghanistan har blivit ett politiskt misslyckande och ­vilar på ett svagt folkrättsligt mandat. USA:s stormaktsintressen i området har blandats ihop med strävan att bygga demokrati och skydda ­biståndsinsatser.

Då vilar den internationella militära insatsen i Libyen på en mer solid folkrättslig grund. Säkerhetsrådets resolution 1973 är tydlig i sitt uppdrag till världssamfundet att upprätta en flygförbudszon i syfte att skydda ­civilbefolkningen. Det är utmärkt att en bred riksdagsmajoritet ­enats om Sveriges medverkan i det arbetet.
 

Men det är trist att ledande ­politiker från Folkpartiet som Jan Björklund och Birgitta Ohlsson inte kan låta bli att försöka vinna inrikespolitiska poäng på formerna för det svenska deltagandet. De nöjer sig inte med att Sverige genom Jas Gripen deltar i upprätthållandet av flygförbudszonen, utan kräver i stället att just svenska soldater och flygplan ska fälla bomber och angripa markmål i Libyen. Det är en tragisk krigsromantik där medlet – militära stridshandlingar – görs till ett mål i sig.
 

Visst kan det uppstå problem om varje enskilt land ser FN-uppdraget som ett smörgåsbord där det är möjligt att plocka just de bitar som förefaller aptitligast. Men det problemet löses inte av att alla gör allt samtidigt. I?stället handlar det om trovärdigheten i varje lands insats. Sverige är ett unikt land i Europa i det att vi haft förmånen att leva i fred i snart 200 år. Som engagerad och lojal FN-medlem har Sverige utvecklat stor kompetens i fredsbevarande verksamhet. Tradition och kompetens skapar trovärdighet, både i förhållande till svensk opinion och till omvärlden. ­Sverige som bombfällare och bekämpare av militära markmål har inte den trovärdigheten.

Om Jan Björklund och Birgitta Ohlsson vill att Sverige ska göra avtryck på riktigt borde de lyssna på sin partivän Cecilia Malmström, som vädjar till EU:s medlemsländer att visa solidaritet och öppna sina gränser för de människor från Libyen och andra länder i Nordafrika som tvingats fly sina hem på grund av krigshandlingarna. En sådan solidaritetshandling skulle vara på ­allvar och inte bara en ideologisk grimas.

Ulf Bjereld