90-talet är länge sen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Plötsligt händer det: I en diskussion om det kommersiella utbudet i länets gallerior konstaterade det äldre, moderata kommunalrådet sorgset att ”mångfald tenderar ofta att leda till enfald. Och likriktning”. Det var som om tiden stod stilla en stund. Kanske var det bara jag som märkte det. Efteråt fortsatte konversationen som om ingenting hänt.

Han var kommunalråd i någon av alla de Stockholmskommuner som under borgerligt styre länge experimenterat med att införa allt fler marknadslösningar inom välfärden. Det han sa var i princip: det jag trott på har inte besannats. Min politiska övertygelse ledde oss fel.

Jan Berglin är inne på något liknande i en seriestripp apropå de höjda apotekspriserna efter monopolets avskaffande: ”Det är väl den ökade konkurrensen som driver upp priserna.” ”Borde det inte vara tvärtom?” ”Bara på Handelshögskolan.”
 

Det är mycket som inte blivit som utlovat. Jag minns nyliberalismens 90-tal, jag minns löftena: om valfrihet, effektivitet och pressade priser. Allt skulle bli bättre, billigare, roligare och modernare – om vi bara minskade demokratins omkrets något till förmån för marknaden. Men hur blev det?

Redan 2005 visade en statlig utredning att på fem av sex avreglerade marknader hade priserna stigit, ofta mycket kraftigt. Det enda lysande undantaget är telemarknaden. Tågen går inte. Skolresultaten sjunker.

Vi ser inte heller någon större pedagogisk mångfald: allt fler små friskoleaktörer blir uppköpta av strömlinjeformade koncerner. Som dessutom tar våra skattepengar och ger dem till riskkapitalister, i stället för att använda dem i utbildningen.

Det finns så många missuppfattningar om valfrihet. Vi blir inte friare för att vi har hundra hemtjänstutförare att välja mellan i stället för tio. Fria blir vi den dagen vi kan välja hemtjänstens innehåll. Dessutom: När demokratin träder tillbaka blir inte resultatet ökad frihet för den enskilde, utan bara att andra maktgrupper – exempelvis starka ekonomiska intressen – träder in i stället.

Det är länge sen det var 90-tal nu. Allt det som var nytt då

– friskolor, privata elbolag och 806 premiepensionsfonder att välja mellan – är i dag vardag. Det är inga teoretiska modeller och inga utopier att hänga upp sina förhoppningar på, utan verklighet.

Vi vet att en del av reformerna blev bra, andra inte. Vi skulle faktiskt kunna utvärdera detta, sakligt och metodiskt. Och sedan ta fram en politik för att åtgärda bristerna.

Socialdemokraternas kriskommission föreslog just en sådan utvärdering. Jag hoppas att den nya S-ledningen plockar upp handsken. Det är så mycket som inte blev som det skulle.

Marika Lindgren Åsbrink