Upp till bevis, Sahlin

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

20 november 2008. I dag antas Lissabonfördraget med största sannolikhet av riksdagen. Det är ännu oklart hur EU ska hantera Irlands nej till fördraget, men Sverige kommer inte sätta ytterligare käppar i hjulet för en nödvändig förändring av unionen.

Vänsterpartiet gjorde vad det kunde för att blockera beslutet men övertygade inte tillräckligt många från andra partier om att fördraget skulle kopplas samman med frågan om hur Lavaldomen ska hanteras.

Många på vänsterkanten i svensk politik har framställt detta som den stora striden för fackliga rättigheter och den sociala modellen i Europa. Ett nej till fördrag-et skulle vara det första steget på väg-en mot ett något lyckligare Europa.

Om den bilden stämmer är slaget förlorat nu.

Vänsterns bild stämmer inte

Så är det förstås inte.

När EG-domstolen förkunnade Lavaldomen förra året skapades en obalans mellan den fria rörligheten och rätten att vidta stridsåtgärder. Men EG-domstolen värderade inte den fackliga blockaden i Vaxholm mot det nya fördraget. Jämfört med det nu rådande Amsterdamfördraget innehåller Lissabontexterna i själva verket en tydligare grund för fackliga rättigheter. Något som både LO, socialdemokratin och Europafacket hävdat.

Kampen för – eller emot – ett socialt Europa är med andra ord långt ifrån avgjord.

LO ville vänta

LO-kongressen ville att riksdagen skulle vänta med sitt beslut om fördraget till december. Det hade varit lämpligt. Då kommer den statliga utredning som ska klargöra vilka regler som ska gälla för utländska företag i Sverige. Utredningen kunde ha skingrat en del av de dimmor som i dag ligger över debatten.

Men utredningen blir inte mindre viktig för att fördraget redan är klubbat.

Detsamma gäller för EU-politiken. EU-parlamentet kräver en översyn av utstationeringsdirektivet, som styr vilka krav ett medlemsland kan ställa på utländska arbetsgivare.

Alla som vill se ett mer progressivt Europa måste formulera sina krav på ett nytt direktiv. Det gäller inte minst för svensk socialdemokrati.

Kräver stor tydlighet

Mona Sahlin investerade stor politisk prestige för att få den socialdemokratiska riksdagsgruppen att utan motförslag ställa sig bakom Lissabonfördraget. Hon måste nu visa att detta är en framkomlig väg för de som vill stärka löntagarnas rättigheter.

Det kräver stor tydlighet när den statliga utredningen presenteras i december och ett hårt tryck på den borgerliga regeringen när den ska hantera frågan, både i Sverige och i EU. Det senare är inte minst viktigt. Socialdemokratin måste fortsätta sitt arbete för löntagares rättigheter i Europa.

Socialdemokratin är splittrad inför några av EU:s formfrågor. Målet om ett mer socialt Europa är det dock ingen som ifrågasätter.

JB