Vad händer när strålkastarna har slocknat?

Jesper Bengtsson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tänk att det gick så fort att placera Burma i nyhetsflödets mittfåra.

Och tänk att världen den här gången ändå tycks förstå vad det är som händer.

Jag har skrivit om Burma i drygt tio år nu och frågan har hela tiden befunnit sig i den politiska debattens periferi. Vid några få tillfällen, som när Aung San Suu Kyi greps och återinsattes i sin husarrest för fyra år sedan, har de stora nyhetsmedierna rapporterat. Annars har det varit ganska tyst.

Så plötsligt går tio­tusentals barfotamunkar ut på gatorna i Burmas städer och visar att befolkningen i Burma inte låtit sig kväsas. Trots årtionden av kontroll, propaganda och våld från militärjuntan.

Och det fåtal personer som följt frågan under några år blir hett villebråd för tv-sofforna. Det är tragiskt att det ska krävas dödsoffer för att den internationella opinionen ska reagera.

Kina och Ryssland fortsätter att blockera i säkerhetsrådet. USA och EU trycker på. Nu verkar till och med Frankrike ha vaknat. Under många år har den franska regeringen bromsat EU:s politik mot Burma. Det franska oljebolaget Total tillhör juntans viktigaste handelspartners, jämte de stora kinesiska bolagen. Människorättsorganisationer har publicerat ett otal rapporter som visar att företaget varit direkt medskyldigt till grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Det finns övertygande bevis för att det användes slavarbetare när Total byggde en gasledning i södra Burma.

Total har stort inflytande i fransk politik, inte minst över det konservativa partiet. Ändå uppmanade president Sarkozy i går natt alla franska företag att frysa sina tillgångar i Burma.

En omvändelse?

Nja.

Jag tror att Sarkozy menade att frysa nyinvesteringar, och det skulle inte skada juntan nämnvärt. Totals närvaro är redan så stor. Jag tror inte heller att det räcker med allmänna rekommendationer. Det krävs formella sanktioner.

Samma sak gäller för FN. Säkerhetsrådet kunde bara enas om att skicka sitt sändebud Ibrahim Gambari för att tala med juntan. Samma junta som i åratal hånat FN:s sändebud och inte låtit dem föra några som helst meningsfulla samtal i landet.

Folk frågar nu: Vad händer? Jag önskar att jag hade ett bättre svar på den frågan.

Om folket i Burma är redo att stå emot juntans våldsamma svar kommer protesterna att fortsätta.

Om det dessutom stämmer att Kina trots allt är redo att trycka på juntan, då kan det förhindra ett blodbad. Möjligen kan det även leda till en dialog.

Om det kommer så långt måste även de etniska minoriteterna i Burma sitta med vid bordet. Juntans värsta övergrepp har begåtts mot karen-, chin-, kachin- och shanfolken i landets gränsområden. Där har Burmas armé dödat urskillningslöst och drivit miljoner människor på flykt.

De etniska grupperna kräver ett mått av självstyre inom Burma och vill att centralmakten respekterar deras rätt att använda sina egna språk och traditioner. Deras utsatthet påminner om kurdernas i Turkiet.

Utan dessa gruppers medverkan kommer Burma aldrig att bli en fredlig demokrati.

Låt oss nu bara hoppas att världens politiker och massmedier klarar av att hålla liv i Burmafrågan. Att det inte tystnar om läget låser sig.

I så fall kan munkarnas kamp vara förgäves.