S byter ledare – gör hovet samma sak?

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-02

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Kris för både
kungahus och
socialdemokrati

tungt år Socialdemokratin och kungahuset bar en gång upp Sverige. Nu har båda dessa mäktiga institutioner haft ett tungt år.

Vid årsskiften väntas vi orka med en tolv månaders återblick. Jag föredrar den här gången att flytta tillbaka tidsmarkören hundra år, till 1911. Då var den unga socialdemokratin samlad till kongress. Skulle det explosiva republikkravet skrivas in i partiprogrammet?

Partiets relativt nyvalde ledare Hjalmar Branting uttryckte ett pragmatiskt nej. Monarkin, en rest från medeltiden, skulle dö ut av sig själv, menade han. Partioppositionen, både den yngre och äldre, protesterade. Den följde Axel

Danielsson, en gång Brantings rival: Kungen var den främste av ”sandwichmän”, en symbol och försvarare av klassamhället. Monarkin var oförenlig med demokratin.

Branting skyddade kungen

Partiprogrammet reviderades och Branting, en gång skolkamrat med prins Gustaf, hånades en aning när Stockholms arbetarekommun höll stormöte.

Monarken bör kunna avlägsnas om han utövar personlig makt, riktad mot en vald regering. Sådant var Brantings villkor för att skydda Gustav V. Kungen satt dock kvar, trots att han helt odemokratiskt, tog hjälp av bönder, högern och upptäcktsresande Sven Hedin för att störta den liberala regeringen Staaff.

Efter tyska revolutionen 1918 hade kung Gustaf packat sina väskor, för att göra bagaget sällskap till Schweiz eller Holland. Branting skyddade än en gång kungen. Han suddade i sista minuten bort republiken från demokratireformen 1918. Kungen och hans drottning, så lojala med det tyska kejsardömet, befriades därmed från kejsarfamiljens tunga öde.

Känd för sin lobb

Den dag vi bygger en socialdemokratisk regering, får vi också en socialdemokratisk monarki, sa Branting. Den illusionen tycks ha evigt liv.

Per Albin, den gamle republikanen, lät folkhemmets verklige patriark, Gustaf V, sitta kvar i sitt slott. Lägga patiens och brodera. Då och då drog kungen på sig linnekostym och stegade in på tennisbanan. Han blev känd för sin offensiva lobb.

1967 upptäckte några ledande socialdemokrater republikkravet. Folktribunen Nancy Eriksson och den politiskt radikale Lennart Geijer krävde, i riksdagen, utredning om statschefens ställning.

Tage Erlander, sedan femtio år övertygad republikan, blev skräckslagen: Vi är förlorade, sa han som så ofta under sina 23 framgångsrika år som regeringschef.

På tidigt 50-tal kunde vi blåst omkull kungahuset, en ruin av skandaler, korruption och Haijby-övergrepp, sa Erlander. Det förgyllda korthuset stod kvar och restaurerades av Gustaf VI Adolf. Han sympatiserade med de västliga demokratierna och utropade dessutom med entusiasm den ena socialdemokratiska regeringen efter den andra.

Levde i symbios med varandra

Socialdemokratin och monarkin levde under decennier i förstående symbios med varandra. Medan välfärdssamhället byggdes vidare, grävde kungen ut etruskiska krukor i Italien. Hans diskreta drottning vårdade sina knähundar och sina hortikulturella intressen.

Olof Palme hade ett förstrött men respektfullt förhållande till konungens hus. Efter författningsreformen var husets uppgift reducerat till det ceremoniella, till att vara ”en plym”. En fjäderprydnad som inte fick beröra de konstitutionella politiska angelägenheterna.

En befrielse för monarkin, som utan tyngande uppgifter kunde dekorera sig, sprida glans och sagor. Och som en – länge – liten lycklig familj kunde lysa som yttersta symbol för klassamhällets hierarki. Då och då leda en handelsresa, ordna någon känslosam välgörenhet eller samlas till schlagersoaré.

Växte till folkets kungahus

Den till synes harmlösa monarkin växte till folkets kungahus, alltmer oåtkomlig för dem som krävde republik. De republikanska flämtningarna kunde avlyssnas som dödsrosslingar.

Historien påminde nyligen om att kungens manligt frustande hov och vänkrets hyllade ideal och praktiserade moral, bekanta från gammeldags officersmässar och tidlösa logementen. Alltfler kräver furstebyte i slottet. En process lik den som är på väg att genomföras i det socialdemokratiska riket.

Krisen gräver, olika djupt för all del, i de båda mäktiga institutioner som en gång bar upp Sverige: socialdemokratin och kungahuset. Kan det nya året bli lyckligt för någon av dem?