Modernt slaveri i dagens Sverige

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Det minsta regeringen borde göra är att erkänna det politiska ansvaret”

helskärm

Slaveri. Ett ord som inte borde förekomma i beskrivningen av Sverige år 2010, i alla fall inte som ett bokstavligt sätt att berätta om rättslöshet och handel med människor.

Ändå används ord som ”människo-handel” och ”slavliknande villkor” i en ny rapport från Institutet för säkerhets- och ­utvecklingspolitik, som Svenska Dagbladet kunde berätta om i går. ­Rapporten har tagits fram för Sida och handlar om Sverige och om utnyttjandet av estnisk och lettisk arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden.

Tvingas betala för att jobba

Berättelserna är förstås kända. Missförhållandena i bärbranschen, där utblottade människor tvingas vända hem med enorma skulder. Byggbranschen, där facken gång på gång har beskrivit hur arbetare tvingas arbeta och leva under förhållanden som kunde ha varit hämtade ur Dickens värld.

Skogen, jordbruket och fastighetsbranschen. Avslöjandena har varit många.

Det har handlat om dubbla kontrakt, och om kedjor av bemanningsuppdrag för att hålla myndigheter och fack borta. Och det har handlat om papperslösa, utan några rättigheter.

Vi har fått reda på hur svenska ­arbetstillstånd nu fått ett marknadsvärde. Människor tvingas betala för ­erbjudandet om ett ”jobb”.

Grov organiserad brottslighet

Rapporten bekräftar bilden. Det handlar om grov organiserad brottslighet. Myndigheterna är inte ovetande. Enligt rapporten hittar enbart Migrationsverket 250 misstänkta fall årligen.

Tjänstemännen vet att de medverkar till något som inte borde förekomma. De fackliga organisationerna uttrycker frustration över att inte kunna utföra sitt uppdrag, att försvara löntagarnas villkor. Företag slås ut av oseriösa konkurrenter och opinionen blir rasande varje gång ett nytt exempel på utnyttjande av människor avslöjas.

Ändå kan människohandlarna fortsätta, med minimala risker för konsekvenser. Rapporten uttrycker förklaringen försiktigt. ”Det skulle behövas en ­större politisk vilja”, skriver författarna.

Politiker har ett ansvar

Det kanske går att beskriva migrationsminister Tobias Billströms och den tidigare arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins insatser som viljelösa. Men det går faktiskt precis lika bra att säga att de aktivt och mycket konsekvent har förnekat varje politiskt ansvar för handeln med människor på den svenska arbetsmarknaden.

Det är kanske inte politisk vilja som fattas, utan vilja och förmåga att leva sig in i de utsattas situation.

Det minsta regeringen borde göra är att erkänna det politiska ansvaret för det moderna slaveriet.

IP