En fajter tar farväl

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Få svenska politiker har varit så älskade som Mona Sahlin.

Hon uppfattades, trots att hon var uppvuxen i arbetarrörelsen och SSU, som en ny typ av politiker när hon klev fram på scenen i början av 1990-talet. Men det var inte bara tilltalet, även om hon lät och såg annorlunda ut än tidigare generationers myndiga socialdemokratiska ledare. Det var känslan för samtiden som gjorde ­Mona Sahlin till en viktig politiker.

Tack vare Mona Sahlin fick nya frågor göra resan till politikens centrum. Hon såg och vågade erkänna välfärdssamhällets och jobbpolitikens brister när det gällde invandrare och segregation. Med henne kom integrationspolitik och mångfaldsfrågor för första gången högt upp på dagordningen. När det gäller homo­sexuellas rättigheter finns det ingen svensk politiker som har gjort mer.

Tog ansvar för Estonia

Historien ger henne många rätt. De ­frågor hon såg och lyfte, blev viktiga.

Mona Sahlin befann sig i politikens ­absoluta centrum i 30 år. Hon var alltid lojal med sitt parti, och en fajter. Som arbetsmarknadsminister under tidigt 1990-tal var hon den som fick försvara lönestopp och strejkstopp gentemot de egna väljarna. Hon har varit minister för ­näringspolitik, integrationsfrågor, jämställdhet, bostäder, energi och miljö­frågor. Hon fick ta ansvar för den svåra hanteringen av Estoniakatastrofen.

Möjligen är Mona Sahlins styrkor också hennes brister. Hon talade för nya grupper, men väljarkåren är mer än summan av delarna. Och hon misslyckades med den centrala uppgiften för en regeringsbildare – att samla brett stöd för sin politik. Orsaken till att valet förlorades och Mona Sahlin nu avgår är den hon själv valt att lyfta fram: endast drygt 20 procent av dem som har ett arbete röstade i det senaste valet på det Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Drygt 30 ­procent röstade på Fredrik Reinfeldt.

Tungt fall

Det rödgröna samarbetet, Mona Sahlins stora projekt som partiordförande, var ett försök att skapa en bredare väljarbas. Kanske var avsikten även att bakvägen modernisera ett förstelnat parti som fastnat i en föråldrad självbild. Men ­Mona Sahlins politiska näsa svek henne den gången, och fallet för Social­demokraterna blev tungt.

Glöden försvann

Väljarnas relation till Mona Sahlin har varit lång och stormig. Efter förälskelsen kom fallet, med Toblerone, privatekonomiskt haveri och avgång. Relationen till väljarna blev sig aldrig riktigt lik, förtroendet var borta. Kanske även en del av Mona Sahlins självförtroende och glöd.

Politikern Mona Sahlin bar på ett löfte som var viktigt, men som aldrig riktigt infriades. Ett löfte om en socialdemokrati som förmår inkludera fler grupper, ett löfte om ett öppnare parti. Ett löfte om en politik och ett språk för en ny tid.

Socialdemokraternas stora uppgift är nu att hitta företrädare som har kraften att genomföra detta, och samtidigt ­bottna stadigt i partiets värderingar.

Eller som Mona Sahlin sa det själv på gårdagens pressträff:

”Jämlikheten är socialdemokratins stora projekt. Där krävs ingen förnyelse.”

KP