Politikerna tiger om varför Sverige krigar
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-29
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
29 JULI 2010. Afghanistankriget
I dagarna pågår en amerikansk övning mitt i den svenska sommaren. Omkring 200 soldater och 20 flygplan har tagit sig till F21 utanför Luleå för att öva bombfällning mot attrapper i testområdet Vidsel.
Till skillnad från förra årets övning Loyal Arrow – den kallades verkligen så – handlar det den här gången mer om pengar än militärt samarbete. Försvarets materielverk förväntas numer dra in en fjärdedel av kostnaden för testområdena genom uthyrning.
Lojalitet före oberoende
Ändå är också denna övning ett exempel på hur villkoren för det svenska försvaret i grunden förändrats, i stort sett utan offentlig debatt. Lojalitet – som i Loyal Arrow – snarare än oberoende eller alliansfrihet.
Det går igen i debatten om de svenska truppernas närvaro i Afghanistan.
Orsaken till det svenska deltagandet i Isaf är nämligen inte bara, eller ens i första hand, att svenska trupper ska försvara afghanska kvinnors rättigheter eller afghanska barns rätt att gå i skolan. Ett sådant engagemang finns sedan länge, men det är Afghanistankommittén snarare än försvarsmakten som står för det.
Inte hela sanningen
När Carl Bildt, eller för den delen
Mona Sahlin, beskriver motiven för den svenska truppens närvaro som först och främst humanitära ger de på sin höjd en del av sanningen. I grunden slåss nämligen svenska soldater kring Mazar-e Sharif för säkerheten hemma i Sverige.
Inte för att den talibanska offensiven annars skulle riskera att nå Ystad eller Nynäshamn, naturligtvis. Och inte heller därför att de afghanska bergen skulle vara nödvändiga som träningsområden för de terrorister som till äventyrs planerar attentat i vårt land. Hur mycket övning behövs för att terrorisera civila?
Nej, den säkerhetspolitiska kalkylen är enklare än så. Det handlar om att demonstrera lojalitet med USA, och med Nato.
En hårsmån från Nato
Om Sverige ställer upp när amerikanerna behöver hjälp så kommer amerikanerna att ställa upp när Sverige har samma behov. Så lyder resonemanget, och skulle till exempel Folkpartiledaren ha fått bestämma hade det även lett oss rakt in i Irakkriget.
Nu innebär det i stället ett hastigt slut för värnpliktssystemet, en stående krigsmakt snarare än ett folkförsvar, och naturligtvis svenska soldater under Natos befäl på patrull genom norra Afghanistan. Sverige är bara en hårsmån från ett medlemskap i militäralliansen.
Det är, som sagt, förändringar som genomförts i bred politisk enighet men nästan utan offentlig debatt.
Resultatet är att Sverige nu befinner sig i krig, av skäl som de ansvariga politikerna helst förtiger.
IP