Rapport från den bistra baksidan

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Politiker är omänskliga, påstår Torbjörn Nilsson, politisk journalist. Han rapporterar i en ny bok från det han kallar politikens ”bakgård”. Den politiska slummen får inledningsvis illustreras av Per Jodenius, ung förhoppningsfull folkpartist från Alvesta. Han ville bli lika skurkaktigt briljant som de unga liberalernas och Carl Bildts idol, Karl Rove. Han som sålde George W Bush till Texas, till hela USA och till hela den konservativa världen.

Jodenius förmedlade huvudsakligen sekret socialdemokratisk interninformation till den folkpartistiske partisekreteraren Johan Jakobsson. Dataintrånget blev polissak, Jodenius försvann till Axfood i Växjö; Jakobsson till reklambranschen. De flesta andra folkpartister satt kvar eller promoverades, exempelvis partiets obetydlige talesman i utrikesfrågor, Fredrik Malm.

Den sjaskiga affären visar främst fram en ung smålänning som utrustad med stor kunskap om IT-teknik och nödvändig social begåvning vill förverkliga drömmen om karriär och medial berömmelse. För att nå dit är han beredd till lagbrott och till att bli sina lojaliteters överman. Som i ett avsnitt ur tv-serien ”Vita Huset”.

Torbjörn Nilsson jämför – något upphetsat – Jodenius med amerikanska dirty tricks-metoder och drar paralleller till hur Hubert Humphrey ”försvann ur leken” inför de amerikanska presidentvalen. Humphrey var annars en livaktig kandidat, inte så långt från att besegra Nixon.

Nilsson för oss in i riksdagen: ”den barrikaderade fästningen bakom vallgrav och huggen granit”. Vi ska åtminstone ana oss till ett svenskt Guantánamo. Där inne plågar Fredrik Reinfeldt en skrämd riksdagsledamot som inte vill ge mer makt åt FRA.

Samtidigt bedriver Maud Olofsson och Jan Björklund (mer trovärdigt) ett slags tortyr mot sina dissidenter, särskilt mot den gråtmilde Fredrick Federley, som har fickan full av andra subversiva förslag, alla djupt reaktionära: platt skatt, slopad arbetsrätt, landet fullt av kärnkraft.

Nilsson hakar på sina riksdagsinteriörer med frågan: ska riksdagsledamöterna lyda medborgarna eller partierna? Ett dilemma, demokratiskt och mänskligt, som plågat riksdagsledamöter i snart hundra år. Reinfeldt är inte mer auktoritärt hotfull än Tage Erlander var när han sparkade Ulla Lindström för att hon ville betala mer u-landsbistånd eller när Bertil Ohlin fördömde och isolerade Thure Königson för att hans folkpartiröst räddade ATP-reformen. Partipolitik handlar också om disciplin, makt, resultat och lojalitet; det är inte bara ett spel, som Nilsson påstår. Inte ens i första hand en verksamhet för självömkande egocentriker. Den övertygat oppositionella måste våga sätta den egna maktpositionen på spel.

Torbjörn Nilsson använder den varnande, nästan bibliska, formuleringen att politiker ”placerar sina liv i partiets händer.” Man kan se dessa små härar av unga människor, mediokert utbildade, svag eller ingen anknytning till arbetslivet; de vill så gärna bli berömda, om så bara för en kvart, och tjäna partiapparaterna. De blir lätt dess fångar. Till slut nernötta av hänsyn, överdrivna förhoppningar, slocknande karriärer. Då återstår PR-branschen, avsuttna politikers och journalisters skyddade, gyllene verkstad. Torbjörn Nilsson exemplifierar med Niklas Nordström, numera välbetald konsult sedan han organisatoriskt, medlemsmässigt och ideologiskt drivit SSU ner i underjorden.

I ett försök till förklarande formel påstår Torbjörn Nilsson att ”lynnigheten” gav Göran Persson makt. Sannolikt var det tvärtom. Makten gav Persson rätt att vara lynnig. Den rätten kvarstår, också när den stora makten är förbrukad.

När jag lagt Nilssons bok åt sidan, gnällt över att han inte kan stava till Karl Staaff, suckat över att han inte diskuterar politikens avtagande makt och den allt torftigare politiska journalistiken, tar jag fram en mastig intervju (London Review of Books) med den döende Tony Judt. Han är troligen den europeiska nutidshistoriens främste skildrare. Min generation (han är drygt 60 år) av politiker – Clinton, Blair, Schröder, Brown – har varit i katastrofal avsaknad av mod. Judt kallar dem urusla, ”crappy”.

Kanske menar han ”omänskliga”.