Arbetslösheten är riktigt utanförskap

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-18

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

förlorar på att jobba   I dag fortsätter Aftonbladets serie om arbetslösheten. 29-åriga Anna var tvungen att säga upp sig – hon hade helt enkelt inte längre råd att arbeta. ”Det kändes så hårt att säga upp mig. Jag trivdes med jobbet men vad ska jag göra?”

18 november 2009 I dag fortsätter Aftonbladets artikelserie om arbetslöshetens vardag, Sverige utan jobb. Det är inte en berättelse om siffror, även om det skulle ha kunnat ­vara just det.

Den skulle ha kunnat handla om hur 251 000 människor, en kvarts miljon ­eller 5,4 procent av arbetskraften, var inskriven hos Arbetsförmedlingen i ­slutet av oktober. Den skulle också ha kunnat berätta att siffran ökat med 96?000 på ett år eller att 52?000 av de som finns i Arbetsförmedlingens rullor är mellan 18 och 24 år. Det är en ökning med 17?000 på ett år.

Vräkning och skuldsanering

Men allt detta är känt. Erik Wimans och Magnus Wennmans reportage handlar i stället om den vardag som finns bakom siffrorna. Om verkligheten i en av de orter som har drabbats hårdast, Eskilstuna, och om ett verklig­hetens folk som inte ryms i Göran Hägglunds bulldoftande retorik.

Det är en berättelse om indrivningar som blir allt fler, om vräkningar och skuldsanering. Och om socialbidrag, naturligtvis. Bara i Eskilstuna har utbetalningarna ökat med nästan fem miljoner i månaden sedan början av 2007.

Ett misslyckande

Men framför allt är det en berättelse om hur arbetslösheten bryter ner människor. Hur alla nej till sist blir en börda som urholkar självförtroendet och utmanar självkänslan. Om utanförskap, på riktigt.

Det är också berättelsen om ett samhälle som misslyckas. Jobbcoacher och handlingsplaner när det inte finns jobb att söka.

Den nuvarande regeringen valdes på frågan om utanförskapet. Den kommer att bedömas på just den frågan och på det som ännu för ett år sedan beskrevs som ”jobbpolitiken”. Och domen kan ­bara bli en. Politiken har misslyckats.

Ingen håller regeringen ansvarig för den internationella finanskrisen, eller för den globala nergång för tillverkningsindustrin som följt i dess spår. Men regeringen har ansvar för en politik vars utgångspunkt hela tiden varit att arbetslösheten bekämpas genom nya och hårdare krav på de arbetslösa. Den har ­ersatt kvalificerad utbildning och handledning med coachning som upphandlats i all hast, och den har bidragit till utslagning genom att skyffla människor mellan olika myndigheter och system.

Tappar framtidstron

Genom att hålla fast vid en politisk idé – att arbetslösheten är resultatet av generösa trygghetssystem och slapp myndighetskontroll – har regeringen gjort krisen värre.

Det handlar inte om ”skitår” eller ”vargavintrar” som ministrarna brukar säga. Arbetslösheten handlar om människor som är på väg att förlora framtidstron och om ett samhälle som allt oftare ­sviker.

IP