Det kan inte vara lätt att heta Fredrik Reinfeldt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ett enkelt test för att kolla om du har gått och blivit paranoid, är att fundera över om det finns någonting som faktiskt är ditt eget fel. Om du inte kan komma på något - då är du antagligen drabbad av paranoia.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har viss anledning att fundera kring detta. Nyligen hävdade han att anledningen till att han så ofta får frågan om han tänker samarbeta med Sverigedemokraterna är för att "Socialdemokraterna ringer runt till landets alla redaktioner".

Samtliga nyhetsredaktioner tar alltså direktorder från sossarna och då förstår man att det inte kan vara lätt att heta Fredrik Reinfeldt. Fast betänk att Charles De Gaulle vid tillfälle skyllde sina problem på det omöjliga i att regera ett land som producerade 246 sorters ost. Vilket ger perspektiv - den svenska statsministern har i alla fall inte osten mot sig.

***

Å andra sidan är Reinfeldt inte ensam om att fantisera fram nya fiender. Debatten om Göran Hägglund och den "svenska radikala elit" han uppfunnit, har fortsatt i veckan.

Kristdemokraterna tecknar bilden av ett Sverige terroriserat av en mytisk kulturvänster. Det är inte arbetslösheten, inkomstklyftorna och barnfattigsomen som är problemet. Det är kultursidor som skriver om konst vilken föreställer något annat än älgar, som är problemet! Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten. Kulturvänstern har förläst sig på poststrukturalism. Har inga Lasse Åberg-tavlor på väggarna. Och förstår därför inte "vanligt folk".

Jag frågade Göran Hägglund i somras om han visste vad "dekonstruktion" var. Hägglund hade ingen aning. Vilket förstås är rimligt, poststrukturalism är knappast nödvändigt. Men till saken hör att Hägglund dagen innan hade rasat mot just begreppet "dekonstruktion". Och om man nu ska peka ut något som skadligt, finns det en poäng att ta reda på vad det är.

Det där att utmåla "vänster" som en elitposition har länge varit vardagsmat i amerikansk politik. Göran Hägglund pratar om "verklighetens folk". Ronald Reagan pratade om "den tysta majoriteten". Kruxet i Hägglunds strategi är förstås att "den tysta majoriteten" i Sverige är något helt annat än i USA. Att som Reagan säga att världens mest skrämmande ordkombination är: "jag kommer från staten och jag är här för att hjälpa dig", är knappast folkligt i Sverige.

Thomas Frank menar i "What's the matter with Kansas" att idén om en kulturell elit i amerikansk politik har fyllt samma funktion som den påhittade folkfienden Emmanuel Goldstein i George Orwells roman 1984. Ilska riktad mot en fiktiv fiende är vad som håller ihop den konservativa koalitionen.

Å andra sidan är vänstern förstås också ofta skyldig till förenklade fiendebilder - vem tror egentligen att finanskrisen är orsakad av något som ser ut som den lilla gubben med hög hatt i mitten av brädet på sällskapsspelet Monopol? Inte ens Anders Borg.

***

Veckans största nyhet måste emellertid vara att Gudrun Schyman ska delta i ”Let's Dance”. Den mest genusteoretiserande, föräldraförsäkringsdelande, könsrollsifrågasättande av dem alla ska skaka rumpa i den folkligaste fredagsunderhållningen.