Finländsk politik i moralisk kris

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Borde stämma till eftertanke

Den finländska politiken befinner sig i kris, den värsta på årtionden. Det talas om att demokratin är hotad, om att regeringen förlorat sin förmåga att fungera och om väljarnas förlorade förtroende. Kravet på nyval har prövats. I går nöjde sig oppositionen med att begära statsminister Matti Vanhanens avgång.

I centrum för skandalen finns konkursboet efter fastighetsbolaget Nova. Konkursförvaltaren kräver det finländska Centerpartiet på drygt en miljon kronor, pengar som tidigare betalats ut i hemligt kampanjstöd.

I affärens kölvatten har partier och politiker tvingats offentliggöra sin finansiering, och rader av tveksamma historier har kommit till ytan. Politiker som använt sitt inflytande för att dela ut bidrag åt sig själva, sponsrade 60-årsfester och läglig glömska.

Fackförbund har ifrågasatt sitt stöd till politiker, liksom stiftelser och företag med band till offentlig verksamhet.

Också bland regeringens anhängare finns kritiker som inte anser att det räcker med mindre förändringar av regelverket. Samlingspartiets vice ordförande, EU-parlamentarikern Eija-Riitta Korhola, säger till den finländska tv:n att en moralisk gräns passerats och att ett nyval skulle kunna vara en väg att återställa medborgarnas förtroende.

Statsministern avvisar dock, föga förvånande, både kraven på att han ska avgå och att riksdagen ska upplösas.

För en vecka sedan öppnade den svenska riksdagen, på många sätt svagare än på länge. Regeringen har - i kraft av EU-ordförandeskapet - ålagt oppositionen borgfred. Riksdagsledamöter från regeringspartierna beskriver arbetet som meningslöst, och talar om underkastelse.

Som om inte detta vore nog, de senaste veckornas förnedring av riksdagen under regeringens budgetlansering. Folkets valda representanter blev de sista att informeras.

Det är inte konstigt att kraven på förändring ställs. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann, mannen bakom den förödmjukande nonchalansen i samband med budgeten, talar om att minska antalet riksdagsledamöter. Men framför allt är det många som vill se mer av personval och individuella mandat, och därmed fler politiker som driver egna kampanjer.

Det som händer i Finland borde kanske stämma till eftertanke. Just personvalen, i kombination med allt kostsammare politiska kampanjer, tycks vara en av de faktorer som fått politiker att gå över gränsen i sina ansträngningar att bli valda. Ett mönster som inte sällan återkommer när insamlandet av bidrag till den egna kampanjen får huvudrollen i politiken.

Det är knappast så vi skapar respekt för folkstyret.

IP