Dagen som skakade världen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det sägs att kamelen är en häst som är designad av en kommitté. När många viljor ska vara med är det inte nödvändigtvis, att desto fler kockar desto sämre soppa. Inte alls. Däremot blir det någon form av kompromiss - en kamel.

I dag för ett år sedan föll den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers. Paniken som följde ledde till den värsta ekonomiska kollapsen sedan andra världskriget.

Att omvandla läxorna från detta till reformer har visat sig svårt. Ett globalt problem kräver en global lösning. Det har onekligen hänt något när fransmännen kan acceptera ett helt stycke i ett dokument skrivet av engelsmännen. Men tjugo regeringschefer, som flygs in till ett toppmöte, kan inte skapa den stabilitet som världen behöver. Det krävs globala institutioner som med någonsorts legitimitet kan företräda jordens 192 stater. Den kamel till åtgärder vi hittills sett är otillräcklig.

I världsekonomins övre stratosfärer spelar musiken åter. Biljoner från de amerikanska skattebetalarna gör att universums herrar åter kan ge miljardbonusar till varandra. F. Scott Fitzgeralds ord om de superrika tycks fortfarande gälla: "De slog utan vidare sönder föremål och människor och sedan drog de sig tillbaka till sina pengar och sin ohyggliga vårdslöshet eller vad det nu var som höll dem samman och lät andra människor städa upp i den oreda de ställt till med."

Till saken hör att när Fitzgerald skrev detta, om den era vilken föregick trettiotalskrisen, var inkomstfördelningen i USA nästan identisk med hur den såg ut förra året. En procent tjänade 24 procent av USAs samlade inkomster. 1928, likväl som 2008.

Jämför detta med att mellan 1940 och 1984 översteg denna siffra aldrig femton procent.

Amerikanska företag är fortfarande beroende av en stark hemmamarknad men konsumtionen de senaste åren har inte vilat på stigande inkomster utan djup skuldsättning.

För att tillväxten ska öka måste folk konsumera, alltså måste de ha råd att konsumera. Men när lönerna som de senaste åren i USA inte hänger med (trots att företagens vinster ökar) då måste detta gap överbyggas på annat sätt, exempelvis genom att folk uppmuntras att låna. De amerikanska hushållens skulder som procent av inkomsten ökade till 130 procent under 2007.

Om man ska försöka ta i problemen som orsakade fastighetsbubblan måste man med andra ord peta i varför tillväxt byggdes på en explosion av skulder och då petar man i ojämlikhetsproblematiken. Att jämlikhet i mycket högre grad måste stå i centrum för ekonomiska diskussioner har blivit tydligt.

Att förstå att marknader är otroligt viktiga för att producera välstånd är inte samma sak som att acceptera att alla andra delar av samhället ska pressas in i den logiken. Geoff Mulgan drog i våras i Prospect en parallell mellan vad som nu händer med kapitalismen och vad som hände med monarkin för ett antal generationer sedan. Då betraktades kungar och drottningar som en del av den naturliga ordningen. Vårt behov av blodsbaserad auktoritet ansågs rotad i den mänskliga naturen. Det fanns inga alternativ. Precis som vi nu i trettio år fått höra att en värld driven på egoism, girighet och kredit är en oundviklig konsekvens av vem och vad vi är.

Men konungamakten civiliserades trots detta till att i dag inte längre dominera samhället. Mulgan spår att något liknande kan ske med kapitalismen: komplexa globala marknader kommer fortsätta generera välstånd. Men kapitalismen kommer inte på samma sätt som fram till den 15 september 2008 att dominera samhället och kulturen.

Som ekonomiprofessor Nancy Folbre skrev i New York Times: "Det är dags att förstå att ekonomi består av så mycket mer än bara marknader".

Vi har nu begripit att finansmarknader kan braka ihop, men det kan även stater, naturen, familjer och enskilda människor. Alla är de fundamentala delar av det komplexa system vi kallar världsekonomin.

Vi behöver ett sätt att se på världen som vill greppa den helheten.