Är rädda för allt statligt

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Han använde faktiskt L-ordet. Begreppet ”liberalism” har på andra sidan Atlanten en annan betydelse än här. Och i USA har det blivit ett skällsord för politiker på vänsterkanten – de som vill ha stora starka staten för stora starka statens skull.

Frågan är om någon amerikansk president har vågat försöka omdefiniera begreppet sedan John F Kennedy 1960. Men Barack Obama gjorde faktiskt ett försök i veckan. Nästan.

Ungefär en femtedel av USA:s BNP utgörs av sjukvårdskostnader. Dubbelt så mycket som genomsnittet för i-länder. Trots detta är den amerikanska befolkningen inte friskare än invånare i jämförbara länder och så många som 47 miljoner saknar försäkring. Behovet att reformera sjukvården har debatterats i hundra år.

När Barack Obama nu försöker förankra sin sjukförsäkringsplan har det mött intensivt motstånd. Hårt pressad från olika håll försökte han i ett tv-sänt tal natten till torsdag söka stöd. Processen har fastnat – reformen riskerar kollaps.

Det har aldrig varit aktuellt med en heltäckande statlig försäkring som i europeiska länder. USA är USA. Tanken är ett statligt försäkringsalternativ som ska ge ökad valfrihet och bidra till lägre priser. Men även detta möter misstro. Obama har anklagats för socialism. Rentav nazism. Beskyllts för att vilja bestämma över andras liv – och död. Ett sorgligt substitut för en viktig debatt om ett komplicerat ämne.

När Bill Clintons sjukförsäkringsplan diskuterades (denna havererade som bekant) varnade den konservative kommentatorn William Kristol för att acceptera reformen ”i någon form” eftersom ”dess framgång skulle signalera återfödseln av en centraliserad välfärdsstat, precis i det ögonblick när sådan politik uppfattas som misslyckad på alla andra områden”. Nobelpristagande ekonomen Paul Krugman har påpekat att det är den här typen av resonemang som ofta ligger bakom det för många obegripliga motståndet från USA:s höger. Hur kan man vara emot statliga ingripanden av princip, även när det skulle leda till att fler fick sjukvård, samtidigt som det blev billigare för samhället?

Men vill man upprätthålla bilden av att staten alltid är problemet, då kan man inte acceptera reformer som skulle visa att staten i vissa fall faktiskt är en lösning. I sådant fall kanske folk börjar efterfråga välfärdsstat på fler områden och så rullar man raskt mot den socialistiska avgrunden, bort från det USA man känner.

Alltså stod Obama i talarstolen och argumenterade för att ”liberalism” inte står i motsättning till amerikanska frihetsideal. Huruvida det räddade sjukförsäkringsplanen återstår att se.

KK