Regeringen matar pressen med sked

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det brukar kallas för skedmatning. I stället för att lägga fram budgeten i en enda lunta ställer Fredrik, Maud, Jan och Göran upp sig på noggrannt utvald plats och presenterar nogrannt utvald del av budgeten, en satsning i taget.

I måndags annonserades tio miljarder till kommuner och landsting på Helenelundsskolan i Stockholm och i går dök de fyra upp på poliskontoret i Hallunda. Där berättade de om fyra nya miljarder till polis, åklagare och domstolar.

Bit för bit, satsning efter satsning, skedmatas pressen med höstbudgeten. Fredrik, Maud, Jan och Göran får vara i tidningen varje dag och berättelsen om den generösa regeringen dras ut över flera veckor. PR-folket vet vad de gör. Men det där att regera ett land är förstås inte bara en fråga om presentation.

Jean-Claude Juncker, Luxemburgs tidigare premiärminister, brukade skoja (alltså i sammanhang där bara andra statsmän var närvarande) att "Vi vet alla vad som måste göras, vi vet bara inte hur vi ska lyckas bli omvalda efter att vi gjort det". Och det är förstås ett alltför cyniskt sätt att uttrycka konflikten mellan ekonomisk och politisk rationalitet. Om den här finanskrisen nu har lärt oss något så är det att inte heller ekonomer vet vad som "måste göras".

Men alldeles oavsett ligger det viss sanning i att den politiska och den ekonomiska logiken inte alltid överensstämmer och det är just därför vi behöver ledare som kan balansera dememellan.

För inte är det så att den tidigare snåljåpen Anders Borg helt plötsligt har lyckats trolla fram en sedelpress ur tomma intet. Och regeringen har naturligtvis hela tiden vetat att det mest effektiva sättet att motverka nedgången i konjunkturen är att rädda kommunala anställningar. Precis som Björn Elmbrant påpekade i Dagens Arena är det medvetet som regeringen i åtta månader har hållit hårt pressade kommuner på halster.

Genom starka ord om att "vi har minsann ingen sedelpress i källaren" har statsministern kunnat framstå som ansvarstagande. Sedan, lagom till valåret, gör regeringen plötsligt det som opposition, finanspolitiskt råd och konjukturinstitut hela tiden har sagt var nödvändigt. Men man gör det när det passar in i den egna politiska logiken. När åtgärderna kan ge största möjliga effekt på möjligheterna att bli omvald. När de kan presenteras sked för sked enligt den utförliga PR-planen.

Inte när de som bäst behövs.

KK