Vem bestämmer om klimatmålen?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
26 augusti 2009 Klimatförhandlingarna går trögt. De senaste samtalen i Bonn ledde inte framåt. Tvärtom verkar positionerna fastlåsta.
Indiens och Kinas miljöministrar kritiserade i går återigen de rika länderna för att inte leva upp till sina tidigare löften. Samtidigt kräver många i Washington bindande åtaganden från de två asiatiska länderna för att USA ska röra sig framåt.
Miljöminister Andreas Carlgren är i USA för att bryta dödläget. Hittills har regeringens strategi fungerat dåligt, trots alla flygresor.
De rika länderna är problemet
Redan förra året ifrågasatte Reinfeldt möjligheterna att sätta tuffa utsläppsmål för de rika länderna till år 2020. Därmed minskade chansen att övertyga u-länderna om ett nytt klimatavtal.
Visst ska EU ställa krav på snabbväxande ekonomier som Indien och Kina. Andreas Carlgren måste vara tydlig när han snart får besök av den indiske miljöministern.
Ändå: grundproblemet är att de rika länderna inte vill gå längre.
Kyotoprotokollet upphör faktiskt inte år 2012, som det ofta sägs. Överenskommelsen innebär att regeringarna ska förhandla om nya utsläppsmål efter år 2012, kanske till 2020.
Vattenfall får utrymme
Nu anser många att Kyotoprotokollet är dött, eftersom den amerikanska kongressen aldrig kommer att godkänna det. Ja, det behövs något annat, men utgångspunkten måste vara att länderna faktiskt kommit överens en gång redan och att nästa avtal måste bli en förbättring, inte en försämring. Reinfeldt gav upp för tidigt.
I stället har både denna regering och den förra gett fritt utrymme för statliga Vattenfall att agera i motsatt riktning. Tillsammans med en lång rad andra energijättar och industriföretag har Vattenfalls vd Lars Josefsson drivit en enorm lobbykampanj för annorlunda klimatavtal.
Storföretagen vill sätta utsläppsmålen på lång sikt, gärna till år 2050 eller 2100. Höjningen av den globala temperaturen ska begränsas, inte genom bindande tuffa utsläppsmål för de rika länderna år 2020, utan genom att satsa pengar i länder som Kina och Asien och få utsläppskurvorna att böja av på längre sikt.
Det låter väldigt likt slutsatserna på sommarens G8-möte och det är knappast någon slump. Kortsiktigt tjänar både storföretag och finansdepartement på att skjuta upp de rika ländernas åtgärder.
Ändå är den linjen livsfarlig för klimatpolitiken. Den nya, energieffektiva, tekniken kommer inte att utvecklas tillräckligt snabbt. Utsläppshandeln, som redan har stora problem, blir inte effektiv utan tuffa utsläppsmål på medellång sikt.
Hittills verkar Vattenfalls Lars Josefsson och hans kollegor ha haft större inflytande på klimatförhandlingarna än Andreas Carlgren.
Betyget på EU-ordförandeskapet beror på om regeringen ändå lyckas förhandla fram ambitiösa löften för 2020 på klimatmötet i Köpenhamn.
ME