Mysteriet Arctic Sea

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

14 augusti 2009. Män i svarta masker, en snabbgående gummibåt. Jakobstad i Finland och Kaliningrad. Engelska kanalen och den ryska flottan, ett finskt rederi, en maltesisk flagga och en besättning från Arkangelsk.

Samt naturligtvis ett försvunnet fraktfartyg och förtvivlade anhöriga.

Nådde inte fram

Det hade kunnat vara en Bond-film, eller en roman av Leif Davidsen. Men det är inget filmmanus, eller någon kriminal­roman. Allt handlar om fartyget Arctic Sea som den 24 juli ska ha bordats av beväpnade män. Mellan Öland och Gotland.

Fartyget har siktats i Engelska kanalen och utanför Frankrike, senast den 30 juli. Sedan dess är Arctic Sea försvunnet. Det som är säkert är att det inte kommit fram till sitt mål i Algeriet.

Svårt att smälta

Någon föreslår en uppgörelse mellan affärsintressen, fler lutar åt en hemlig last av vapen eller droger. De anhöriga fruktar att kaparna sänkt skeppet, med man och allt.

I onsdags beordrade den ryske premiärministern landets flotta att ta upp sökandet, med atomubåtar och allt.

Ett av vår tids mest spektakulära piratdåd tycks ha sin upprinnelse utanför Öland. Medan svenska flottister patrullerar Adenviken skulle alltså pirater ha slagit till i Östersjön.

Det är svårt att smälta, och kanske är det därför som historien inte skapat större rubriker. Den är alltför osannolik. Dessutom strider den mot filosofin som härskar i säkerhetspolitiken; att Sverige inte behöver försvaras här hemma, men väl på annat håll. I Afghanistan till exempel.

Verkligheten förändrades

Svensk säkerhet handlar inte om att stå emot en sovjetisk invasion. På den punkten har Berlinmurens fall förändrat verkligheten. Det betyder inte att risken för kriminalitet (som piratdåd), terrorism eller miljöbrott skulle vara borta, eller att det inte finns spänningar mellan länder.

Redan spekulationerna om en kapning borde påverka vår syn på nationell säkerhet. Även om det kan låta som en halvdan spion­historia.

IP