Vad ska vi med Folkpartiet till?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag iakttar Jan Björklund i riksdagens talarstol. Han talar högt, närmast med kommandostämma. Fraserna, som förefaller inrepeterade, modelleras efter Skaraslättens bestämda krav på det entydiga och oemotsägliga.

Han talar om våldet och döden i Gaza och imiterar de enkla, propagandistiska argument jag hört Israels Sverigeambassadör mässa i radioekot. Ambassadören måste låta så; annat vore tjänstefel. Björklund har ett val: försäljare av den israeliska krigsapparaten eller medverkan i en fredsdiskussion som förutsätter öppenhet och förmåga att lära och förstå historien eller konfliktens såriga linjer.

Folkpartiledaren smakar av ordet

”Hamas” och spottar ut det. De började, de bröt vapenvilan, de använder mänskliga sköldar.

Inte antydan till komplikation, till exempel att Israel riktade dödliga attacker mot Gaza under vapenvilan, ströp tillförsel av medicin och mat eller att Israel också utnyttjar oskyldiga människor som skydd vid sina militära framryckningar.

Israel bombar bara Hamasterrorister inte Gazabor, resonerar Björklund. Gazaborna röstade i demokratiska val på Hamas, inte dess militära gren.

Jag lyssnar på Björklund och tänker att han blivit ledare för att påminna partivänner om ett ärorikt Folkpartiförflutet. Den stora liberale publicisten Herbert Tingsten var det unga Israels hårdfört elegante försvarare i krig och fred. Nya generationer förvaltade budskapet. Det spreds av Per Ahlmark, också när Israel blev ockupant och regionens militära stormakt, beväpnad och finansierad från USA.

Den tidens liberalers emotionella och intellektuella engagemang för Israel var värt kritisk respekt. Björklund vill så gärna imitera men hans ord ramlar under talmansstolen, hans gestik blir övertydlig som hos en gammeldags furir. Han sträcker sig mot det förflutna och får tag i den övermogna antikommunismen: Tage Erlander höll rent, säger han. Den gamle statsministerns uppgörelser med Sovjetpåsar som Hugo Sillén, Sven Linderot och Hilding Hagberg skulle, får man anta, vara stilbildande för relationen med Lars Ohly ett par decennier efter Sovjetsystemets fall.

Björklund osäkrar klassiska vapen från det kalla krig, som var Folkpartiets vår: Marsch in i Nato. Det naturliga steget för en man som gärna ville uniformera svenska män och kvinnor för vidarebefordran till USA:s bombkrig i Irak.

Om Björklund är en väl påläst och disciplinerad elev i ämnet ”Folkpartiets storhetstid”, kommer han snart att, likt Tingsten och Ahlmark, kräva svenska atomvapen. Hittills nöjer han sig med ett växande pärlband av svenska kärnreaktorer, nog så betydelsefulla för att kunna utveckla den nukleära bomben.

Björklund och hans lilla parti har för länge sedan orienterat bort från den en gång historiskt betydelsefulla arbetarliberalismen. På vägen har den klassiska kampen mot ”högern” blivit överflödig. Folkpartiet har helt enkelt uniformerats till ett litet aggressivt högerparti.

Läroverkslärarnas gamla parti har bytt ut medkännande humanism mot stenhårda krav riktade mot de socialt utsatta. Närdemokratin har fått vika för devota hyllningar till Bryssel-centralism och global liberalism. Kulturradikalismen, som då och då flämtat till inom partiet, kvävs i en hårdhänt omfamning av Kristdemokraterna.

Förr i tiden samlade folkpartistiska statsråd pengar till kulturen. Den hanteringen är numera överlämnad till mer

affärsmässiga moderater. Björklunds parti föredrar den förnäma forskningen,

reducerad, i en ny forskningsproposition, till bihang till näringslivet. Fri forskning, värderad och administrerad av den vetenskapliga världen, degraderas och in kliver direktörer för att befalla högskolorna att leverera lönsamhet.

När jag lyssnat färdigt på parti­ledardebatten avtäcks två skräckbilder. Jan Björklund finns inramad i den ena. I den andra finns Fredrik Reinfeldt. Statsministern pauserade en stund under sitt sövande anförande och sa, efter ett försök till skämt: ”Det här är humor”.

Det kan bli tungt att leva i ett land där Fredrik Reinfeldt skriver ut recept på humor.