Samarbete med Nato hotar alliansfriheten

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

14 JUNI 2008. Det är svårt att tänka sig att något annat politiskt område skulle tillåtas hamna i det kaos försvarspolitiken just nu visar upp. Avgångna ministrar, svarta hål och en myndighetsledning som tappat greppet om allt utom läckorna till pressen.

Om det handlat om jordbrukspolitik, socialförsäkringar eller vilket annat politiskt område som helst hade vi talat om en allvarlig kris. Men inte nu, när det gäller säkerhetspoli-iken. Kaoset fortsätter, och i går skrevs ännu ett kapitel med försvarsberedningens senaste betänkande, ”Försvar i användning”.

Redan titeln antyder en förändring av försvarets uppdrag.

Den scen på vilken svenska intressen ska värnas beskrivs av beredningen som ”globalt, i Europa, i närområdet och på vårt eget territorium”. I den ordningen.

Huvuduppdraget är med andra ord internationella insatser och organisationen ska vara redo att snabbt svara på politiska krav. Det betyder fler anställda soldater i stående styrkor, men framför allt ett system med kontraktsanställning och ett slags kvalificerat hemvärn.

I försvarets nya insatsorganisation finns inte plats för pliktpersonal, även om frågan om värnplikt just nu är föremål för en egen utredning.

Den ”solidaritetsförklaring” som beredningen presenterade i sin senaste rapport leder också till slutsatsen att det framtida försvaret ska bygga på ett nära samarbete med de övriga nordiska länderna.

Samarbetet skulle bland annat handla om materiel, utbildning och forskning, men också om operativa frågor.

Betänkandet bekräftar att grundläggande utgångspunkter för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken nu förändras. Det gäller försvarets grundläggande uppdrag, värnpliktens roll och kanske framför allt alliansfriheten.

”Det är de sista resterna av den gamla neutralitetspolitiken som nu utrangeras”, sa försvarsminister Sten Tolgfors i går.

Det borde i alla fall diskuteras offentligt först.

Nu lär det bli svårt. Med en för sammanhanget vald bild föredrog nämligen folkpartiets Allan Widman i går att lägga rök över hela frågan.

Att folkpartiet väljer att lyfta in frågan om svenskt Natomedlemskap i försvarsberedningens diskussioner har ett uppenbart partipolitiskt syfte.

Det är ännu ett exempel på hur de mindre regeringspartierna just nu utmanar fasaden av enighet.

Resultatet blir dock att omorganisationen av det svenska försvaret och samarbetet med de nordiska Natoländerna framstår som mindre dramatisk. Som om alternativet skulle vara ett svenskt medlemskap i Nato. Just så argumenterade också socialdemokraternas Håkan Juholt och miljöpartiets Annika Nordgren Christensen i går.

Det duger inte. Ett omfattande operativt samarbete med Natoländer, också om de är nordiska, urholkar den svenska alliansfriheten. Och en organisation med fler anställda soldater kan betyda att försvarets folkliga förankring försvagas.

Det kan inte vara socialdemokratiska utgångspunkter i försvarspolitiken.

IP