En dag att fira

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

helskärm

1 MAJ 2008. Första maj: värme, vitsippor och en försiktig vårflod. Men framför allt – arbetarrörelsens traditionella högtidsdag. Demonstrationer, tal och smattrande fanborgar.

Bilderna känns gammaldags på något sätt.

Män och kvinnor – gärna i svartvitt – som tågar efter en marschorkester, eller färgglada skildringar av ett 1970-tal som förpassats till historien. Gunnar Sträng och Hjalmar Branting, eller en till vardags anonym riksdagsledamot som för en dag förvandlats till huvudperson och blickfång. Talarstolar och plakat, varmkorv och ballonger.

Rest från en svunnen tid?

I en tid när det socialdemokratiska partiet beskriver sin senaste medlemskampanj som en jakt på ”supportrar” framstår antagligen det traditionella första majfirandet som en rest från en svunnen tid. Precis som de på stora medlemsskaror baserade politiska partierna, för övrigt. Och antagligen är det ingen tillfällighet.

Den svenska demokratin kan beskrivas som konstitutionella reformer som utökat medborgarnas politiska, sociala och, om än i mindre grad, ekonomiska myndighet. Den historien låter sig skrivas i precisa datum, i nummer på protokoll och statliga utredningar och naturligtvis formella klubbslag.

Samhällets grund

Men demokratins berättelse låter sig också skrivas på ett annat sätt. Som historien om hur ett civilt samhälle försiktigt växer fram och i praktiken utmanar den eviga över- och underordningen. Historien om folkbildning och självorganisation, om fackliga strider och om ett långsamt växande socialt kapital.

Det är en historia om demokratins genombrott, men kanske också om det svenska samhällets osannolika ekonomiska tillväxt under det gångna seklet. Socialt kapital, människors förmåga att förstå och respektera varandra, är nämligen som den amerikanske sociologen Robert Putnam visat inte bara det demokratiska samhällets grund. Det utgör dessutom förutsättningen för ekonomisk utveckling.

Viktigt att mötas

Klassiska folkrörelser, där människor möts för gemensamma beslut eller studier, kan knappast ersättas av ett engagemang på avstånd. Brevlåde­organisationer där medlemskapet uppfylls med regelbundna inbetalningar ger naturligtvis uttryck för engagemang, men deras bidrag till den demokratiska skolningen är begränsat.

Därför finns det anledning att vårda arvet från de svenska folkrörelserna. Föreningarna, studiecirklarna och förtroendeuppdragen förtjänar respekt – liksom dagens demonstrationer – också i digitaliseringens och globaliseringens tid.

IP