Siffermatch om politiskt prat

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I höstas bjöd Miljöpartiets Gustav Fridolin in en kvarts miljon svenskar för att vara med och ”utforma den gröna politiken”. I går rapporterade partisekreteraren att en procent av målet nu har uppnåtts. Partiexpeditionen har räknat in drygt 2 500 samtalsrapporter och talar om nyfikenhet på grön politik från allmänheten.

Hur det är med partiets nyfikenhet på väljarnas åsikter berättar inte pressmeddelandet.

I går kontrade Moderaterna. Partiordförande Fredrik Reinfeldt – statsbäraren – förklarade att hans parti innan nästa val ska samtala med inte mindre än 900 000 svenskar. Ett parti med ­Moderaternas pretentioner måste naturligtvis vara värst.

Reinfeldt lovar till och med att ändra åsikt om motargumenten övertygar. Att döma av historien kommer det inte att hända speciellt ofta.

Det pågår någon slags tävling om vilken politiker, och vilket parti, som lyckas genomföra flest ”samtal” med blivande väljare. Det känns som en devalvering av betydelsen i ordet ”samtal”.

Självfallet handlar varken Miljöpartiets eller Moderaternas kampanjer egentligen om det vi till vardags menar med samtal. Sådana låter sig sällan räknas i hundratusental. De kommer inte att leda till att partierna ändra sin politik, eller att nya idéer föds.

Däremot handlar det om att politiker i flera partier nu upptäcker att de politiska partierna inte längre är de folk­rörelser de en gång varit. Och kanske också att somliga av toppolitikernas trovärdighet när det gäller kunskapen om vanligt folks villkor kan behöva bättras på.

Frågan är bara hur många hundra ­tusen samtal det kommer att kräva.