’Järnladyns’ medicin slog mot de svagaste
Publicerad 2012-02-05
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Phyllida Lloyd, regissör till den nya filmen ”Järnladyn” om Margaret Thatcher, beskriver den som ”Kung Lear för tjejer”. Meryl Streep skildrar en premiär-minister som blir allt mer isolerad.
Järnladyns oförmåga att lyssna och tilltagande förakt för sina regeringskollegor när hon står på höjden av sin makt förebådar den åldrande Thatchers demens. Likt Shakespeares Kung Lear vandrar dagens Margaret Thatcher inlåst i sitt hus i centrala London – fjärmad från en värld hon inte längre förstår – fångad av mentala processer hon inte längre kan kontrollera. ”Jag kommer inte bli galen, jag kommer inte bli galen”.
Det handlar om makt och hur den lämnar oss. Intellektuellt, politiskt, fysiskt och mentalt. Och det är ingen särskilt bra film.
Trots Meryl Streep.
”Järnladyn” går för fulla hus i södra England samt tomma salar och protester utanför biograferna i norr. Thatcher är Storbritanniens mest kontroversiella nu levande kvinna. ”Hon tog min mjölk” häver en annars alltid belevad engelsk kompis ur sig med chockerande skärpa när hon kommer på tal. Även de mest marknadsorienterade brittiska högersossar får något svart i blicken. Och svaret på frågan varför de blev politiskt aktiva brukar komma blixtsnabbt: Thatcher.
”Medicinen är tuff men patienten behöver den” säger Margaret Thatcher i en av de få scener i filmen som handlar om politik. Uttalandet summerar upp myten om Storbritanniens enda kvinnliga premiärminister. Ja, hon må ha orsakat massarbetslöshet, exploderande klyftor, och att ett av sex brittiska barn växte upp utan tillräckligt med mat eller kläder. Men det var nödvändigt. Storbritannien var sjukt. Det giftiga blodet behövde tömmas ur den ekonomiska kroppen. Och ja, det gör ont.
Just därför fungerar det.
Hur kan någon som minns det brittiska 1970-talet kritisera Thatcher? ropar högern. Ett land i förfall med sopor på gatorna där allt som kunde röra sig strejkade. Är det vad ni vill ha?
Och ja, Storbritannien gick betydligt sämre än jämförbara länder på 1970-talet. Hög inflation och infekterade förhållanden på arbetsmarknaden. Över nio miljoner arbetsdagar gick förlorade i strejker och inom gruvarbetarfacket reste sig marxisten Arthur Scargill som en kompromisslös ledare. Samtidigt nästan dubblerades oljepriserna i världsekonomin. Den konservativa regering där Thatcher var minister tvingades införa panikåtgärder för att spara elektricitet. Tv:n skulle stängas av klockan 22.30 och under några månader infördes tredagarsvecka.
När den socialdemokratiska regeringen i slutet av decenniet gjorde ett nytt försök att få kontroll över inflationen spred sig strejkerna från industrin till offentlig sektor. I Liverpool låg likkistor obegravda och sopbergen växte över stora delar av landet.
Även om ekonomin hade blivit något bättre när Thatcher kom till makten.
1979 konstaterade hon att hennes felmarginal gällande ekonomisk politik var mycket stor. Ingen ville tillbaka till vad som varit.
Hennes första budget blev dock en fullständig katastrof. Och under de kommande två och ett halvt åren gick tusentals företag i konkurs, industrins produktion föll med nio procent och ytterligare 1,5 miljoner människor blev arbetslösa.
De enkla nyliberala teorierna om hur man kunde kontrollera penningmängdens storlek fungerade inte. Thatcher förvärrade en lång och djup recession. Konsekvenserna blev fruktansvärda och det sades att Thatchers ekonomiska politik hade orsakat landet mer skada än ”Hitlers bomber”.
”Regeringen förstod inte riktigt hur man skötte penningpolitiken” har sir John Hoskyns, chef över premiärministerns policyenhet berättat i efterhand.
Thatcher fick så smått söka sig ett nytt ekonomiskt projekt. Under sin andra mandatperiod började hon fokusera på stora privatiseringar: något som inte ens nämndes i hennes första valmanifest. Samtidigt utkämpade hon och vann sin blodiga och infekterade strid mot gruvarbetarfacket. Och det var någonstans efter detta som det hände.
Världsekonomin vände. Tillväxten tog fart. Södra England fylldes av unga yuppies. Stora pengar tycktes föröka sig själva i den avreglerade finanssektorn. 1970-talet kändes plötsligt som en ond dröm. Tv:n avstängd 22.30? Ni skämtar.
Ekonomin växte så det knakade och Margaret Thatcher blev fartblind.
Inflationen började visa sitt fula tryne igen. Alldeles för sent försökte regeringen kontrollera den genom högre räntor. Storbritannien gick med i den europeiska växelkursmekanismen. Men det höll inte och den så kallade svarta onsdagen 1992 tvingades landet att lämna samarbetet. Räntorna kunde falla igen och Storbritannien börja återhämta sig från ännu en onödigt hård och svår lågkonjunktur.
Bilden av en järnlady som botade ett svårt sjukt land med enkla ekonomiska principer stämmer med andra ord inte. Det var mycket mer komplicerat än så. Massarbetslöshet, misslyckanden med penningpolitik, räntor och växelkurs. En inflation som tilläts fara i väg igen och två svåra och onödigt hårda recessioner.
Allt till ett fruktansvärt pris.
En del av Margaret Thatchers privatiseringar gynnade onekligen tillväxten och utvecklingen inom en alltmer radikal och odemokratisk fackföreningsrörelse var förödande. Framförallt var det absolut nödvändigt att tackla inflationen i Storbritannien i slutet av 1970-talet.
Men man behöver inte bota en ond tå genom att hugga av hela benet. Och att göra det på bekostnad av de svaga i samhället är fullständigt oförlåtligt.
Bara för att något gör ont – betyder det inte att det fungerar.
”Ekonomi är medlet, målet är människans själ”, sa Margaret Thatcher.