A-kassa är inget förhandlingskort
Publicerad 2011-11-17
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
17 NOVEMBER 2011. A-kassan
De allra flesta svenskar föreställer sig nog att vi lever i ett land med trygghet om man skulle förlora jobbet. Trots allt betalar ju fortfarande de flesta sin avgift till a-kassan varje månad, och officiellt kan arbetslösa räkna med en ersättning som täcker en stor del av lönen.
Det är därför som siffrorna från a-kassornas samorganisation är så chockerande. De visar nämligen att nio av tio arbetslösa får mindre än 80 procent av sin tidigare lön i arbetslöshetsersättning, den nivå det talas om i högtidstalen.
Och då pratar vi ändå om de arbetslösa som är kvalificerade för inkomstrelaterad ersättning. Allt fler står helt utan försäkring.
Halv miljon lämnade a-kassan
De senaste fem åren har regeringen gjort vad de kunnat för att urholka a-kassan. Avgifterna har höjts. Mest för dem som löper störst risk att bli arbetslösa och tjänar minst. Villkoren har stramats åt, så att det har blivit svårare att alls få ersättning. Det fick en halv miljon svenskar att lämna a-kassan.
Det som kanske framför allt undergräver den svenska arbetslöshetsersättningen är dock inte något Anders Borg gjort. Det är i stället något han inte har gjort.
Att höja ersättningstaket i a-kassan.
Det har legat stilla på 680 kronor om dagen i tio år nu. Under tiden har löner och priser förändrats, men alltså inte den ersättningen en arbetslös kan få.
Det är knappast någon tillfällighet. Precis som de orättvisa avgifterna och de stenhårda villkoren ingår det i Anders Borgs tolkning av arbetslinjen. Bara livet blir tillräckligt svårt för de arbetslösa ska nog budskapet gå fram.
Det är en politik som skapar otrygghet och osäkerhet, men som inte fungerar. Det säger de fackliga organisationerna, det visar arbetslöshetsstatistiken och det skriver ekonomiska experter.
Ökad ”omställningsförmåga”
De senaste månaderna har Anders Borg antytt att ersättningsnivån skulle kunna höjas. Men inte villkorslöst. Först vill finansministern att fack och arbetsgivare enas om regler som ökar ”omställningsförmågan”.
I klartext tycks det betyda mindre anställningstrygghet och lägre ungdomslöner.
Det är inga bra svar på tidens frågor. Och det är inte bra att en finansminister tror sig kunna diktera uppgörelser på arbetsmarknaden.
Men framför allt är det oanständigt att den som förlorar jobbet ska få en ersättning vars nivå bestämdes för tio år sedan, och att finansministern betraktar deras situation som ett billigt förhandlingskort.