Paris brinner igen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

"Tålamodet har sinat hos de unga i de bortträngda `kvarteren´.

Folket i Parisförorten Villiers-le-Bel har sorg. Några hundra av dem står samlade utanför kaféet. De förbereder en sorgemarsch. På stora porträtt syns Mouhsin och Larami: den ene femton, den andre sexton år gammal. Larami hade planer för sin framtid. Sedan han lämnat Martin Luther King-skolan utbildade han sig till bagare, hans chef var nöjd med honom.

Häromdagen dödades de båda pojkarna. Deras motorcykel kolliderade med en polisbil. En olycka eller en död orsakad av nonchalanta poliser?

Frågan är laddad av sorg, uppror och hämndkänslor, den kastar skuggor två år tillbaka. Också då drabbade döden två unga pojkar

i en Parisförort. De hittades livlösa i ett slags elskåp, dit de flytt för att komma undan

polisen.

De båda ungdomarnas död tolkades som statens förakt för och isolering av les beurs (unga med rötter i Maghreb-länderna).

I ett enda väldigt vredesutbrott tändes eld på bilar, ibland på skolor. Över hela landet pågick strider i bortåt fjorton dagar. Scenen var de eländiga delarna av förorterna med massiv arbetslöshet, degradering av skolor och grundläggande männi-skovärden. Inrikesministern, numera presidenten Sarkozy hade provocerat med att kallat de unga för ”slödder och patrask”. Inga löften om att bygga om förorterna, skapa välfärd eller jobb, bara hot om att spola bort de upproriska med högtrycksspruta. Sarkozys förakt var politiskt lönsamt – han blev högerextremisternas hjälte.

Efter upproren 2005 fanns en tid då delar av den härskande högerregeringen lovade att den fattiga förorten måste bli en del av samhället, inte förbli ett fattigt segregerat getto.

I praktiken har ingenting hänt. Den auktoritäre presidenten har varit ständigt upptagen, bland annat med att krossa små fackliga organisationer och dela ut väldiga skattesänkningar till de välbeställda. Förorterna röstade förresten ytterst sällan på honom. Jo, förstås i stenrika gettot Neuilly, Sarkozys historiska fäste.

Tålamodet har sinat hos de unga i de bortträngda ”kvarteren”. Ännu en gång har två unga pojkar dödats. På nytt brinner bilar och byggnader. Poliser och upproriska unga skadas. Småbutiker slåss sönder. Skolor och biblioteket attackeras med en vrede som ibland står i vägen för förnuftet.

De döda pojkarnas föräldrar vädjar om lugn, liksom Villiers borgmästare: Ingen mer förstörelse, håll samman.

På huvudvägen in mot förorten står skrivet: ”Hämnd för Villiers-le-Bel.”