Han är Sveriges farligaste man

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När Svenskt Näringslivs direktör Urban Bäckström kastar sig in i avtalsrörelsen drar han med sig en omisskännlig doft av groggbord och punschveranda.

Bäckström undrade i går i Ekot vad som krävs för att ”fackföreningsrörelsen ska sansa sig”.

Han talar om fackliga organisationer som under mer än ett årtionde vårdat industriavtalets samarbetskultur, och som för bara ett drygt år sedan skrev ett avtal som hjälpt svensk industri att snabbt anpassa sina kostnader.

Klagar över ”tonläget”

På Aftonbladet debatt på nätet kallar näringslivschefen de fackliga argumenten ”opportunistiska”.

Bäckström klagar på löntagarsidans ”tonläge” och förfasar sig över ord som ”konflikt”.

Som en gammaldags brukspatron.

Ingen påstår att krisen orsakats av löneläget. Ändå begränsar den förstås förhandlingsutrymmet. De fackliga kraven har också varit återhållna.

Det är svårt att säga detsamma om arbetsgivarnas taktik. Järnhård disciplin har upprättats. Haveriet från den senaste avtalsrörelsen – där Svenskt Näringsliv maktlöst tvingades acceptera handelns avtal – ska inte upprepas.

Vill ha ett nollavtal

Under snart ett år har arbetsgivarna högt och ljudligt talat om nollavtal. I krisens spår ska grundvillkoren på arbetsmarknaden skrivas om och de fackliga

organisationerna förlora inflytande.

Svenskt Näringsliv har köpt annonser och producerat tv-program. Direktörerna har skrivit debattartiklar och givit intervjuer, allt i samma ödesmättade

tonläge. En klassisk kampanj.

Problemet är att en avtalsrörelse inte vinns med hjälp av kampanjer. I själva verket kan den inte vinnas alls, i vart fall inte på motpartens bekostnad. En avtalsrörelse måste sluta med en överenskommelse som båda parter kan leva med.

I annat fall hotar konflikt. Det är spelets regler.

Därför är Urban Bäckström just nu Sveriges farligaste man. Under hans ledning har industrins arbetsgivare grävt ner sig så djupt att det kommer att ta tid att hitta tillbaka till förhandlingsbordet.

Skulle industrins parter misslyckas med att nå en överenskommelse innan avtalet löper ut kommer konsekvenserna att bli allvarliga och långsiktiga. Magin kring industriavtalet kommer att blekna. Det bäddar för motsättningar i framtiden.

Ska inte skriva på avtalen

Dessutom avsäger sig den konkurrensutsatta industrin ansvaret att ”sätta märke”. Det rycker undan basen för lönebildningen på hela arbetsmarknaden. Anställda i handeln eller byggindustrin kan inte gärna anpassa sig till en norm som inte existerar.

Bäckströms kommentarer från punschverandan på Storgatan visar att samförståndet på svensk arbetsmarknad är illa ute. En tröst är att det inte är han som till sist ska skriva på ett avtal.

IP