Maud Olofsson låter svensk bilindustri dö

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-02

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Statsminister Reinfeldt uppträder som ideologisk sufflör

Blått i ryggen  Maud Olofsson kan bli en symbol för svensk bilindustris död. Men bakom Olofssons rygg har Reinfeldt fått styra när hon eller Jöran Hägglund antytt att statens stöd kunde vara större.

2 juni 2009. I går kom beskedet de flesta väntat på de senaste månaderna. General Motors, själva symbolen för den industriella kulturen, söker skydd i de amerikanska konkurslagarna. Företaget ska rekonstrueras och förhoppningsvis återuppstå i mindre och friskare skepnad.

Världen runt pågår just nu dramatiska försök att hantera det jordskred som drar igenom industrin. Och överallt har regeringarna en nyckelroll. Det gäller den tyska regeringen när det handlar om Opels framtid, och det gäller den amerikanska när GM:s och Chryslers öde avgörs.

Det finns dock ett undantag, ett land där regeringen valt att betrakta fordonsindustrins överlevnadskamp från åskådarläktaren. Det landet heter Sverige.

Inga pengar

Inte en krona har betalats ut från det stödpaket som finansminister Anders Borg och näringsminister Maud Olofsson lanserade före jul. Forskningsprogrammen har inte kommit i gång, undsättningslånen har villkor som gör dem omöjliga att söka och garantierna för lån i den europeiska investeringsbanken har regeringen stoppat för både Saab och Volvo.

Olofssons testamente

Resultatet har goda förutsättningar att bli historieböckernas testamente över Maud Olofssons tid i näringsdepartementet. Volvo personvagnar förhandlar i dag med den belgiska regeringen om de garantier den svenska staten vägrar skriva ut, och risken är stor att Saab blir strykgosse i det spel som nu pågår om resterna av GM. Till stor del är det resultatet av regeringens passivitet.

Skulle kampen för framtiden i Trollhättan och på Hisingen misslyckas kommer ett stort ansvar att ligga på näringsministern. För historien riskerar Olofsson, liksom sin partikamrat Nils G Åsling, att stå symbol för en svensk industrinärings död.

Till skillnad från Åsling kommer Olofsson dock inte att ha framgångsrika exempel, som omstruktureringen av stålindustrin, att anföra till sitt försvar.

Det är dock inte säkert att näringsministern ensam bör stå symbol för regeringens handfallenhet. Genom hela fordonskrisen har nämligen statsminister Fredrik Reinfeldt uppträtt som ideologisk sufflör varje gång Olofsson eller hennes statssekreterare Jöran Hägglund antytt möjligheten av ett större statligt engagemang.

Borde uppmuntras

I den rollen förklarade Reinfeldt i söndags att de anställda på Saab måste förstå att de inte kan ”bygga Saab-bilar som människor inte köper”.

Kanske inte det slags uppmuntran anställda och företagsledning i Trollhättan behöver.

Arbetet för att rädda den svenska fordonsindustrin, jobben, exportinkomsterna och skatteintäkterna kommer att fortsätta i Västsverige.

Dessvärre utan den svenska regeringens medverkan.

Det gör framtiden betydligt dystrare.

IP