Till alla er bitterfittor – man kan få både och

Året var 2002. Det var sommar och jag jobbade, var kan kvitta. Jag hade en kollega på detta jobb som jag jobbade jämsides med och under många långa bilturer kunde vi prata om ditt och datt.

Höggravid var jag då, precis som nu (om jag inte har fött i natt vill säga).

Joachim och jag väntade första barnet och att påstå att jag gärna pratade om Joachim och bebisen är alls ingen överdrift. Jag var förmodligen helt odräglig i mitt lyckliga tugg. Man blir ju så lätt förlorad i allt som är så nytt, kärt och spännande.

Men min kollega var inte imponerad. Hon tyckte att vi hade skaffat barn alldeles för ungt. Jag var 23. Dessutom hade vi inte känt varandra tillräckligt länge. Vi hade varit tillsammans i ett år.

Jag minns inte hennes exakta ord men det hon sa till mig i bilen suddade bort mitt fåniga smil. Mitt fåniga smil i en bitter bil.

För visst var hon bitter. Så måste det ha varit. Varför vill man annars förstöra för en ung människa som mår bra och är lycklig?

”Vänta du bara och se”, sa kollegan. ”Det är inte lätt att hålla ihop”, sa kollegan.

Nehej, men det kanske jag ska upptäcka själv, sa jag, inte. Jag tror inte ens att jag tänkte det. Jag blev bara ledsen. Det skulle dröja sex år och tre graviditeter innan jag kom på att Hallå, ditt liv är ditt liv. Mitt är mitt. Och jag kanske har förmågan att leva lycklig i alla mina dagar. Föda sjutton barn och harva på och älska min älskade så att han går sönder. Vi kanske inte skiljer oss. Vi kanske håller ihop hela livet. Jag kanske inte vaknar upp en dag och kommer på att jag är ihop med ett gnälligt as som inte är kul och som aldrig hjälper till.

Jag kanske lyckas bli en kvinna i femtioårsåldern med utflugna barn som kan titta tillbaka på ett liv fyllt av barn och kärlek, utan bitterhet och martyrskap.

Hela det här landet är fullt av kvinnor som trodde att livet som det såg ut med småbarn och gnälliga gubbdjävlar var så det skulle vara. Att de inte hade något val. När de sedan har vaknat upp och känt doften av nybryggt kaffe i en lägenhet utan barn med utsparkad sur gubbe med noll humor och noll romans så blir de galopperande bitterfittor som ser det som sin livsuppgift att föra över sina ruttna livserfarenheter på unga kvinnor på tröskeln till familjelyckans dörr.

Men vet ni vad, alla ni mogna lådvinskvinnor som sparkat ut sura gubbar och undrar var livet tog vägen;

Vi vet hur vi ska bli lyckliga. Vi vet att man kan få både och.

Vi vet att man inte måste ha en sur gubbe som inte är rolig.