”Livet är inget jävla spa”
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-13
Louise Hoffsten berättar om vägen från bottenlös förtvivlan till triumf
Louise Hoffsten hade allvarliga tankar på att ta livet av sig — istället gifte hon sig, skaffade barn och nu har hon släppt sitt livs bästa album: ”Så speciell”. För Aftonbladet berättar hon om vägen från bottenlös förtvivlan till triumf.
Jag var förbi tonåren och halvvägs in på de 20 när jag fortfarande trodde att den djupaste tänkbara definitionen av begreppet kris – det var när Bajen förlorade.
En olycklig vän fick mig att vakna upp. Kris var nåt annat.
Det var den stora skiljevägen.
Louise Hoffsten hamnade där när hon för tio år sen fick diagnosen multipel skleros (MS). Hon hade allvarliga tankar på att ta livet av sig.
–?Man går igenom saker när man drabbas av nåt sånt. Det är ett tufft besked att få. Det är också så med den här sjukdomen att den påverkar dig rent kemiskt, nervsystemet och allting, och det i sig leder också till depression. Till slut står man där: Vad fan är det för mening? Varför ska jag leva vidare?
Men Louise tog inte sitt liv. I stället gifte hon sig med skådespelaren Dan Bratt, skaffade barn, sonen Adrian, snart 4, och nu kommer hon med sitt livs bästa album: ”Så speciell”. Från bottenlös förtvivlan till det. Det började med en insikt:
–?Livet är inget jävla spa! Det är upp och ner. Det är bara att hacka i sig. Så är det för alla.
Den sanningen blev en kraftkälla.
–?Nu ser mitt liv ut så här. Jag har accepterat det. Sen får man bestämma sig: Klättra över eller gå under? Jag ville leva vidare. Jag är väldigt levnadsglad egentligen. Jag älskar musik. Musiken blev min livboj. Och jag träffade en man och fick lära mig mera vad kärlek handlar om. Har du sen fått ett barn finns det ju nåt större än dig själv att leva för?…
Jag undrar om hon vågade drömma om man och barn efter sjukdomsbeskedet.
—?Nej, det var det sista jag väntade mig. Jag har alltid varit supersingel och tänkte: Jag ska inte ha familj. Jag spetsade in mig på att leva själv under resten av livet. Jag tänkte så för min egen skull, för att kunna bearbeta och acceptera det. Men, ja, så blev det inte. Det är så häftigt. Man tror att man kan styra över kärleken och bygga upp en mur kring sig själv men gudskelov går inte det.
Här börjar Louise berätta om Afrika. Hon var där för några år sen och spelade in pengar till en skola åt massajerna, ett folkslag som lever i gränstrakterna mellan Kenya och norra Tanzania.
– Vi besökte också ett av de värsta slumområdena i Nairobi (Kenyas huvudstad). Efter det lovade jag mig själv att aldrig mera klaga. Barn som bodde på en soptipp, som hade förlorat sina föräldrar?… De hade ingenting, många var sjuka?… Det var fruktansvärt. Och ändå, de lekte, skrattade, dansade, sjöng.
Det gav perspektiv.
–?Jag känner mig lyckligt lottad, säger Louise.
Under samma resa träffade hon en man som var besviken över hur mycket skräp och sopor som bara slängs bort. Det kunde ju förvandlas till kompost, som blir till jord där grödor kan odlas och, i slutändan, mat.
–?Det gjorde ett otroligt starkt intryck på mig. Jag tänkte: ”Aha, det är så livet funkar. Livet är en komposthög.” Ta all skit som kommer till dig och gör en komposthög av det och odla nåt nytt. Kasta inte bort skiten. Den finns där ändå. Den existerar. Men odla nåt nytt av den.
Därmed är vi framme vid hennes nya album ”Så speciell” som – om vi håller oss till texterna – gör just det. Tar skuggor, svärta och smärta, skräpet och soporna och slänger dem på komposthögen, varpå allt utmynnar i hopp. Louise kramar ljus ur mörkret.
Första singeln – ”Som varje dag” –?är ett exempel:
Som varje dag är ett helt liv
Som varje andetag är ett helt liv
Så säg farväl nu till i går
Bara blunda och fortsätt gå
–?Det har varit en lång process att komma fram till den livssynen. När jag fick diagnosen att jag hade MS blev frågan: Hur ska jag leva mitt liv? Det bara malde. Men man blir så trött på att oroa sig så mycket. Och det är totalt meningslöst. Fånga dagen i stället. Carpe diem. Jag tänkte på kamrater också som står och velar i kärleksaffärer: ska de ge sig hän eller inte? Jag bara känner: herregud, ta dagen till vara, kliv på tåget nu! Annars får du leva ditt liv på perrongen.
Den vackra balladen ”Jag letar inte längre” har en syskontext med fraser som ”det finns inget efter, det finns bara nu”.
– Ha ha, det är min 40-årskrislåt?… Alla frågade hur det var att fylla 40, om det inte var jobbigt, och jag tyckte, nej, det är otroligt skönt. En lugn känsla. Jag behöver inte sträva efter nåt längre. Jag letar inte längre. Utan så här ser det ut och vad gör jag av det i dag?
Louise berättar att när hennes mamma hade lyssnat på skivan kallade hon texterna må bra-poesi och det är på pricken. Låtarna är som vänner som säger just det man behöver höra för att orka gå vidare. Och Louise sjunger dem innerligt, med en röst som tar till vara varje stavelse, varje inneboende känsla i orden. Hela det musikaliska tilltalet är innerligt och intimt. Ni som är i behov av feta gitarriff och låtar som går i 180 får ta och gå nån annanstans. Till stilen är det en mix av blues, country, folk och soul och några stänk jazz på titelspåret. En cocktail av det bästa från USA. Det som numera kallas americana. Men – och det är viktigt – det är americana på svenska.
Det är över tio år sen Louise Hoffsten uttryckte sig på sitt modersmål.
–?Jag har känt en längtan efter det under lång tid, säger hon.
En avgörande orsak till att denna önskan gick i uppfyllelse var att Liza Berthelsen på skivbolaget Border förde samman Louise med Peter LeMarc.
– Jag hade aldrig lyssnat på honom och han hade aldrig lyssnat på mig. Jag har faktiskt aldrig lyssnat på svensk musik över huvud taget, utom Cornelis. Jag har skrivit en del på svenska tidigare, men det har alltid varit en kamp. Jag tycker trots allt att engelskan är rockspråket nummer ett. Liza fick kämpa som en idiot för att få ihop Peter och mig på en blinddate. Vi suckade båda: Vad fan ska det vara bra för? Men till slut sa jag okej, mest för att göra Liza glad. Jag tog en fika hos Peter och vi fann varandra direkt.
Peter LeMarc sa efter träffen:
– Du ska sjunga på svenska.
–?Kan du vara min mentor då? sa Louise
–?Javisst, sa han.
Därmed vågade hon ta steget.
Peter LeMarc är medförfattare till nio texter. Han har också varit med och skrivit musiken till tre spår. Bland övriga kompositörer – förutom Louise själv – märks Leif Larsson och producenten och gitarristen Peter Kvint.
Det är en skiva utan dalar men med gott om toppar och den stråkförsedda kärleksballaden ”Mycket mer och lite till” är definitivt en av dem. Musiken har skrivits av Peter Kvint. Peter LeMarc och Louise har samarbetat om texten. Ingen kan övertyga mig om annat än att den kommer att bli en standard, en evergreen. Och ett givet val när klockorna ringer till bröllop i våra kyrkor. Ulf Lundell och hans ”Kärleken förde oss samman” kan bli omåkta precis när som helst.
Om du tror att vi älskat klart
Och kommit fram till underbart
Jag vill komma längre
Jag kan ge dig mera
Mycket mer och lite till
Den och för den delen alla andra texter också hade aldrig berört på samma sätt om de sjungits på engelska. Där blir orden ljud, man lyssnar inte till innebörden.
–?När man sjunger på engelska kan man dölja sig bakom språket på ett annat sätt. Det blir naket på svenska. Men va fan, jag är 42, det är dags att visa sig naken, säger Louise och gapskrattar.
Men det finns också i musiken, den är avklädd, ren, intim och –?ja naken. Det är en väldig skillnad bara om man jämför med hur det lät på Louises förra skiva ”From Linköping to Memphis” (2005).
I höst ger hon tre spelningar i samband med att ”Så speciell” släpps: 26 november på Rival i Stockholm, 27 november på Palladium i Malmö och 28 november på Stenhammarsalen i Göteborg.
I vår väntar en riktig turné.
Med tanke på den sjukdom hon har undrar jag hur osäkert det är att hon ska kunna genomföra ett så stort åtagande. Hon svarar att sången, förutom allt annat den ger henne, också förbättrar hälsan.
Det ska mycket till innan hon ställer in. Den saken är klar.
I somras åkte hon på ett sjuhelvetes skov (uppkomst av nya eller försämring av gamla symptom). Dels hade hon väldigt svårt att röra sig, dels satte det sig på synnerven. Hon drabbades av dubbelseende och fick åka till sjukhus. En vecka efter det stod hon på scen. Eller rättare sagt: hon satt.
– Jag hade en miniturné inbokad. Jag fick köra med ögonlapp för då var det lättare att se och jag fick sitta och sjunga. Jag öppnade varje gig med att säga: ”Det här är min kommentar till piratkopiering”. Ingen frågade nåt. De trodde att ögonlappen var Louises nya image eller nåt, ha ha ha. Och det gick jättebra, för skovet hade inte satt sig på rösten, efterhand mådde jag bättre och bättre.
Jag vet inte hur pass fåfäng Louise Hoffsten är men artister i allmänhet är av självklara skäl måna om bilden av sig själva.
Hon måste ha kommit långt med sig själv när hon trots dubbelseende och problem att röra sig ändå ställer sig framför en publik.
–?Jag får inte panik längre. Det är mera, okej, nu kan jag inte röra mig, nu har det satt sig på ögonen, vad gör jag, låser in mig? Nej, på med en ögonlapp och så får jag väl sitta och sjunga då. Så här ser mitt liv ut och det är bara att acceptera och göra det bästa utifrån det.