Skön röra av kroppar och ord

Teater Tribunalen sätter upp stycke av 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes

helskärm

Stockholms mest politiska friscen är också den som med störst konsekvens letar sig bort från den borgerliga teaterns fundament: familjen, relationerna, psykologin. Och nu har regidebuterande teaterchefen Frida Röhl drämt till med en föreställning med rejäla textmassor. En timme och 45 minuter av 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, materialismens fader och liberalismens inspirationskälla, med en människosyn som skalat bort alla illusioner om människan som gudomligt mirakel.

Det liknar lite den storslagna och svårsmälta iscensättningen av Det kommunistiska manifestet som Tribunalen sjösatte för ett par år sedan. Här finns en text, med hög abstraktionsnivå utan fästpunkter i den psykologiska realismens gestaltningskonst. Och så finns det en form som använder kroppar, rum, rörelse och mimik – alla teaterns unika uttryckssätt, i fläskigt storpack.

De sex skådespelarna, fem elever från olika scenskolor och så Benjamin Moliner, en av Tribunalens egna, gör en alldeles strålande ansträngning för att ge kropp åt ord som egentligen inte vill befatta sig med den enskilda människans futtighet. De hackar i orden, brottas med dem, skriker ut dem och demonterar språket i ett teatralt kalas. Ofta blir själva misslyckandet med att framföra orden den största behållningen, kropparnas eget spel på sin egen nivå mer fängslande än mötet med texten.

Självklart har också dagens svenska verklighet satts i relief till Hobbes dystra människosyn, hans tankar om egoismen som den starkaste drivkraften och allas krig mot alla som ett naturgivet tillstånd som bara kan upphävas av det personliga ägandet, skyddat av statens tvångsmedel. Man har slängt in utdrag ur några av riksdagspartiernas partiprogram, frambrölade i en sorts förtvivlan och förundran för hur kan utopier och ideal leva sida vid sida med en krasst materialistisk människosyn? Även den bespottade vindsvåningen som ett sätt att leva och vår vardagliga rädsla för varandra ryms i Tribunalens Hobbes-värld.

Men där förlorar de mig en smula – förklaringsmodeller och raka paralleller blir ett alltför tillrättalagt facit och det hela känns som ett krångligt sätt att berätta något ganska enkelt. Men om man struntar i den lite banala sensmoralen kan man ha en häpen teaterupplevelse med Tribunalens fascinerande röra av kroppar och ord.

Jenny Aschenbrenner