Nära att drunkna i Svensson-skratt

Litteraturen är som Jurtjyrkogården – den som hamnar där kommer tillbaka och lever igen i förvriden form. Stephen King och hans spöken är en uttalad referens i Lucas Svenssons Park Aveny, som just haft urpremiär på Göteborgs stadsteater. Här ska ingen inbilla sig att odödlighet är detsamma som yttre framgång – det är våra ord som fortplantar sig efter att vi är borta. Egentligen behöver de inte ens skrivas ner.

Det är bokmässa i Göteborg, i första akten år 1998. Sven Dahlberg har skapat en fantastisk scenografi, där en cylinderformad mässbyggnad roterar, öppnar sig och tillåter olika scener att utspela sig samtidigt.

Förläggaren Ell minglar på barer. Hennes man Martin, tv-producent, super sig igenom tillställningen, påfrestande komplexfylld i finkulturlandet men den ende som har förmågan att reflektera. Finns det en hjälte i den här berättelsen så är det han. Allan Svensson är strålande i den krävande rollen, självupptagen och kontaktsökande. Det är kongenialt att han är så förknippad med tv-serien Svensson, Svensson, men att publiken skrattar åt honom av gammal vana skymmer nyckelrepliker.

Det gäller nämligen att höra upp, för pjäsen är rätt nära att dränka sig själv. Lucas Svensson kunde ha varit nöjd med att utveckla den intelligenta Stephen King-metaforen, men han låter dessutom andra akten utspela sig 2001, när bokmässan sammanföll med 11 september-attackerna. Han installerar med emfas såväl Norman Mailer som Ells psykiskt labila syster Sou och hennes dubbelgångare Clou. Det är svårt att urskilja skogen för alla frodiga träd. Texten hade behövt en gallring.

Ingen skugga över skådespelarna: de engagerar starkt. Carina M Johansson gestaltar Ells sönderfall med mod och inlevelse. Mattias Åhlén och Mattias Nordkvist tillför blod som förälskade förläggarassistenter, ansatta men oanfrätta av ”vännernas” homofoba kommentarer.

Och håller man blicken fäst på Martin, så växer temat om ordets makt. Andra akten utspelas i ljuset av hans frånvaro. Han har blivit huvudperson i en dokumentärroman, men mer originellt och allmängiltigt är hur andra figurer omedvetet stjäl hans repliker från första akten. Sådär går folk och blir odödliga, fast vi inte ens tyckte om dem.

Malin Krutmeijer