Malmöoperan ger Parsifal oväntat lyft
Lidandet i Wagner-verket ges all vokal rättvisa
Inom loppet av fyra veckor har nya versioner av Wagners Parsifal haft premiär på ömse sidor om Öresund. Som det brukar bli med Parsifal är de mycket olika men med några fler pluskvaliteter på den resursstarkare danska sidan.
I Malmö placerar regissören Stefan Johansson en åskådarfamilj, mamma, pappa och liten son, vid sidan av scenen. Klädda som vid Parsifals tillkomst kring 1880 börjar de titta på vad som händer på scenen. Den gossaktige Parsifal dyker upp med sin pilbåge, men det är inte han som börjar sjunga utan pappan i åskådarfamiljen. Så fortsätter det ända fram till verkets dramatiska nyckelpunkt i andra akten. Då ger sig äntligen den sjungande Parsifal in i leken och tar över från sin stumme stand in. Men inte helt, det blir litet fram och tillbaka med rollfördelningen, innan den sjungande Parsifal väl får sägas avgå med slutsegern.
Stefan Johansson har säkert tänkt länge över denna metateater men borde ha dödat sin ”darling”. Det blir rörigt och alltför utspekulerat med detta barnamöte med den stora scenmagin. Det förekommer också andra egendomligheter. Som att den gamle Titurel helt överraskande uppenbarar sig i samurajmundering och dessutom efter sin död återkommer och utför ett slags stridsdans med Klingsor vid sidan av scenen!
Jan Lundbergs scenografi har väl haft syftet att återge något som liknar en 1880-talsscen. Det blir inte särskilt poängrikt. I Köpenhamn utgör däremot Es Devlins oerhört vackra tunnelbygge en fantasieggande förstärkning av musik och drama.
I Malmö finns mer musikaliskt än sceniskt att hämta. Leif Segerstam lockar fram ett plastiskt och stundtals glansfullt musicerande av den med Wagner så oerfarna orkestern, och det är genomgående hög kvalitet på sångarna.
Främst Susanne Resmark, som får ut ovanligt många och fint nyanserade mänskliga aspekter av den egenartade urkvinnan Kundry. Resmarks mezzo har också mer glans än på länge.
Trots att han länge hämmas av att få agera publik åt sitt alter ego är den spänstigt och fräscht sjungande Thomas
Mohr en mycket angenäm bekantskap i titelrollen. Den alltid lika pålitlige berlinerbasen Reinhard Hagen gör en stabil insats som styckets berättare Gurnemanz.
Man kan diskutera om det sår Amfortas drabbats av har uppkommit genom syfilis, stigmatisering eller en simpel lansstöt, men hans plågor är svidande vackra, och Anders Larsson gör lidandet all vokal rättvisa.