Äntligen – en riktig sosse i sossetäten
Läs Åsa Linderborgs kolumn
Mot alla odds väljer socialdemokraterna en socialdemokrat som partiledare.
Håkan Juholt beskrivs som en gråsosse, det vill säga han menar att välfärden måste vara solidariskt skattefinansierad. Själv placerar han sig lite till "vänster om mitten". Det är första gången socialdemokraterna väljer en partiledare som i någon mening kan räknas till vänsterfalangen. Branting, Per Albin, Erlander, Palme ... ingen av dessa räknades till partiets vänster så länge de levde. Först i skenet av vad som kom efter färgades deras konturer riktigt röda - där rött i folkminnet är en färg som betyder progress.
Det finns ingen anledning att överdriva Juholts och Jämtins radikalism, men de markerar ändå ett trendbrott som har internationell motsvarighet. I Storbritannien, Norge och Tyskland har socialdemokratin valt att gå till vänster. I Hamburg förra veckan krossade man CDU med traditionell sossepolitik: bygg ut hamnen, bygg fler och billiga bostäder, satsa på skola och förskola. Juholt nämner Sten Andersson som sin förebild, och tja … varför inte? Men det finns en avsevärd skillnad: Juholt är en Nato-vän med kolonialkrig i blicken.
Vi känner inte igen oss i partiet! veklagar nu den partihögern inför det faktum att dess hegemoni är bruten. Samma sak har partiets vänster sagt i 20 år: Vi känner inte igen oss längre. Juholt kommer aldrig vinna Stockholm, säger marknadsliberalerna försmådda. Men vad är viktigast? Att vinna de borgerligt sinnade bostadsrättsinnehavarna på Södermalm eller den ickeorganiserade arbetarklassen ute i landet, som börjar se Sverigedemokraterna som ett reellt alternativ?
Beskedet om Juholt kom samma dag som kultursidorna celebrerar Olof Lagercrantz 100-årsdag, Dagens Nyheters legendariske kulturchef som i hela sitt liv kritiserade socialdemokratin från vänster - även under de tidiga åren som folkpartist. Alla tidningar triumferade med bra artiklar om Lagercrantz, men det var bara litteraturkritikern - den främste vi haft - som firades. Samhällskritikern, allt radikalare med åren, föll i glömska.
Olof Lagercrantz hade ett problem, säger Lars Gustafsson i DN: "han var inte intelligent". Nathan Sachar kallar honom "galen våldsromantiker". Långt efter sin död fortsätter Lagercrantz uppröra de konservativa.
I samma enkät säger Leif Zern att Lagercrantz var litteraturkritikens Olof Palme: han skrev på liv och död. Likheten mellan de två männen (som i alla år misstrodde varandra) är större än så: som radikala aristokrater drabbades de båda av borgerlighetens oförblommerade hat.
Juholt har en helt annan klassbakgrund, är lite mer av en enkel sergeant, men jag hoppas ändå att han kommer vredga borgerligheten. Inte på grund av sin person, utan i kraft av att han är sosse på riktigt. För första gången på länge kanske medlemmarna kan känna igen sitt parti.
