Arabiska revolutionen – en rysare för nyliberaler
Antidemokratiska makteliter kan mycket väl kväsa frihetsrörelsen
För den som tror att muslimer inte vill ha demokrati, torde upproren i Mellanöstern vara obegripliga. Folk offrar sina liv för att störta diktatorerna. Längtan efter frihet bor i varje människa.
Det är en ironi mot alla förståsigpåare, att den arabiska revolutionen började i ett land som fullständigt fallit i glömska. För ett par år sedan reste jag och min familj genom en stor del av Tunisien tillsammans med en guide, som berättade om de hastiga försämringar som drabbat invånarna på grund av IMF:s krav på avregleringar. Priset på basvaror – mjöl, couscous, olivolja, bensin – hade ökat med flera hundra procent, liksom elen. När en diktatur inför sociala försämringar, mister den helt sin legitimitet.
Överallt såg vi självförhärligande bilder på Ben Ali, som vi aldrig hade hört talas om, trots att han var en lika hårdför diktator som sin afrikanska kollega Robert Mugabe. Den ene helt okänd, den andre demoniserad som djävulen själv. Skillnaden är att Ben Ali samarbetade med USA.
Precis som Hosni Mubarak.
De folkliga resningarna i Mellanöstern borde framkalla samma ovillkorliga entusiasm som Berlinmurens fall eller den orangea revolutionen i Ukraina, men den västliga elitens reaktioner är minst sagt avvaktande. Man försöker hålla god min, men skräcken grinar igenom.
Det är bara i högtidstalen som USA och EU talar sig varma för demokrati och mänskliga rättigheter. Vad man vill ha, är ”stabilitet” och västvänliga regimer. Det har visats gång på gång. Ett närliggande exempel är när Hamas 2006 segrade i ett regelrätt val. Västvärldens belöning var en blockad som bokstavligen svälter ihjäl gazaborna. Av samma skäl är Iran, och inte Saudiarabien, världens ondaste land.
Det som nu händer är en vacker illustration av att det är folklig aktivism, inte militära interventioner av stormakter, som skapar demokrati. Det vi ser är ett hån mot USA:s ”demokratiprojekt” i Irak och Afghanistan.
Folket i Mellanöstern kräver både medbestämmande och sociala reformer, och påminner oss, att demokratins kärna är jämlikhet. Det är inte de rika och privilegierade som tjänar på att alla får vara med och bestämma – det gäller i Mellanöstern så väl som i Väst och överallt. Det är därför den arabiska revolutionen är en rysare för alla som nyligen myste över den nyliberala världsordningen.
Samtidigt finns det skäl att känna oro. Det är ingalunda säkert att demokratin slutgiltigt segrar i Tunisien och Egypten, eftersom den revolterande massan saknar en organisatör; oppositionen är fängslad, mördad eller driven i landsflykt. Men framför allt möter man en formidabel motståndare. Antidemokratiska makteliter där i allians med antidemokratiska makteliter här, kan mycket väl kväsa frihetsrörelsen.
Men ändå! Det var länge sen världsläget ingav ett sånt hopp.
