Svara på frågan, Ingvarsson!
Det luktar Zyklon B om den nya historieskrivningen
Stefan Ingvarssons svar i debatten om andra världskriget borde vara föremål för textanalys på journalistutbildningarna. Strategin går ut på att - utan argument i sak - beskriva min ståndpunkt som extremistisk, fjärrstyrd av makthavarna i Kreml.
Så långt har det alltså gått: åsikten att Hitlertyskland utlöste andra världskriget och att rätt sida segrade, uppfattas i dag som fanatisk av det borgerliga kommentariatet.
Jag skulle kunna skriva långt och länge om Polen och kriget 1919-20, som Ingvarsson utan djupare kunskaper tar upp i ett försök att blanda bort korten. Han förtjänar dock inte nåt svar så länge han ständigt byter samtalsämne och vägrar prata om rätt eller fel i själva huvudfrågan.
Det förblir oklart om han föredragit en allians mellan Churchill, Hitler och Roosevelt mot Stalin, framför den som blev verklighet 1941-45. Det verkar som han gör det.
Det är en historieskrivning som ligger i tidens bruna strömningar. Det betyder ju inte att Ingvarsson för den skull är fascist, men hade jag haft talang för samma fräcka debatteknik som han, skulle jag skriva att det luktar zyklon b om hans revisionism.
Vilket historiskt scenario önskar sig Ingvarsson, om han menar att vi inte ska vara tacksamma över att Röda armén vann över den tyska folkmördarregimen? Vi har rätt att få svar på den frågan.
En läsare uppmärksammar mig på hur George W Bush sextio år efter kriget fördömde såväl München 1938 som Molotov-Ribbentrop 1939 och Jalta 1945, eftersom alla tre är exempel på när stormakterna dikterar villkoren för de mindre. Det känns ovant att citera Bush, men i jämförelse med Ingvarsson är han en sansad liberal.
