Jan Myrdal visar var högerskon klämmer
Borgerligheten har en revolutionär historia som den inte vill kännas vid. Det blänker igenom i det årliga raseriet kring Jan Myrdals två priser: Leninpriset och Robespierrepriset.
Den franska revolutionen var en till stor del borgerligt-liberal skapelse, liksom den amerikanska. I båda revolutionerna formulerades rättighetsförklaringar som reglerade förhållandet mellan staten och individen. Samma sak med den engelska 1688.
Gemensamt med dessa tre revolutioner är att de alla var väldigt blodiga.
Det pratas mycket om Lenin som en maktkåt man, att parollen om jämlikhet bara var en kuliss. Men hur ska vi i så fall se på den amerikanska? Thomas Jefferson var slavägare och huvudförfattare till den amerikanska deklarationen. Var hans ord bara snömos eller fick de historisk betydelse som inspiration till radikala demokratiska krafter runt om i världen – inklusive den ryska?
Visst måste vi se Jefferson som en progressiv gestalt även om han var slavägare och därmed inte levde som han lärde. Amerikanska revolutionens progressiva betydelse kan inte överskattas, trots att dess tillblivelse ledde till folkmord på indianer. På samma sätt ledde den ryska revolutionen till utrensningar, men kan man för den skull reducera den ryska – eller den amerikanska – revolutionen till massmord?
Alla historiska skeden är komplexa.
Robespierre verkade i en tid när det inte fanns demokrati nånstans i Europa. Franska revolutionen och inte minst Robespierres radikala fas innebar att arbetare och hantverkare – sansculotterna – fick ett reellt inflytande. I samarbete med jakobinerna blev de engagerade i de politiska beslutsprocesserna, bland annat genom direkta omröstningar i stadsdelarna. Det borde ses som ett demokratiskt framsteg, trots att Frankrike var en diktatur.
Utvecklingen mötte givetvis motstånd och blev allt brutalare. Robespierre såg terrorn som ett undantagstillstånd för att rädda en revolution som var hotad. Undantagstillstånd riskerar alltid att permanentas – se Sovjet – men trots allt var Robespierre ändå den första levande statsmannen sen antiken som använde ordet demokrati som honnörsord.
1789 kom den första rättighetsförklaringen med betoning på den privata egendomen. 1793 års mänskliga rättigheter, formulerade av Robespierre, accepterar privategendomen men inför också sociala rättigheter: staten har en skyldighet att tillhandahålla omsorg och detta ska vara överordnat allt annat.
Det är där högerskon klämmer – Robespierre förgrep sig på den privata äganderätten. I Sverige har ingen skrivit om det här bättre än Jan Myrdal.
Under 1800-talet var Robespierre hatobjekt för demokratins fiender. Hans skräckvälde var ett viktigt argument för dem som vill kväva alla demokratiska reformer. Nu används samma period som argument av borgare som poserar som demokrater.