Förblindade av Lenin
DN-liberalerna har fastnat i ett ryskt pipskägg
Debatten om klasshat började med att Jens Liljestrand på Dagens Nyheter var upprörd över att Johan Jönson applåderats för en dikt om social underordning. Jag såg den stort tilltagna publiceringen som ytterligare ett exempel på att DN Kultur släppt förtöjningarna till både sin socialliberala och kulturradikala tradition. Kulturchefen Björn Wiman replikerar ilsket att jag är en dogmatisk marxist och att Lenin inte var kulturradikal ett endaste dugg.
Från Jönson till Lenin med ett fingerknäpp.
Så snart liberalerna konfronteras med frågor kring klass, plockar de fram det ryska pipskägget. Men okej, låt oss diskutera Lenin.
Lenin, svarade jag – eller snarare ryska revolutionen och senare den tyska – öppnade upp för en rad kulturradikala experiment över hela kontinenten varav Weimarrepubliken var det främsta: ”Den här utvikningen är inte ett bevis på att jag är okänslig för alla de intellektuella – kulturradikala som kulturkonservativa – som landsförvisades, avrättades eller självmant tystnade redan under Lenins tid. Jag säger bara att historien är komplex.”
Wimans replik på detta, ännu argare än den första, är att jag hyllar massmord. Han vill fortfarande inte diskutera klass, än mindre den Lenin han just dragit in i farstun. Allra minst vill han diskutera sina avsikter med DN Kultur.
Efter denna karikatyr gör Olle Svenning entré i DN med en föreläsning där han berättar att Åsa Linderborgs historieskrivning är vacker men falsk. Mot Lenin ställer han Hjalmar Branting (SAP:s ordförande 1907–1925) och Karl Staaff (ordförande för Liberala samlingspartiet 1907–1915).
Svennings inlägg var visserligen karaktäristiskt motsägelsefullt, men i alla fall ett upplyftande försök att kvalificera debatten. Jag replikerade med exempel som jag menar visar att hans bild av Branting och Karl Staaff är förskönad. Jag vidhöll att ryska revolutionen trots allt resulterade i att Ryssland drog sig ur det katastrofala världskriget.
Svenning svarar att det var fel av Lenin att sluta fred med tyske kejsaren. (Ergo: ryssarna skulle fortsätta kasta sig på slaktbänken.) Han menar att jag hyllar Sovjet och på det hela taget gör mig löjlig när jag pratar historia. Han staplar referenser: Hinke Bergegren, Ny Tid, Komintern … I mitten av detta hav av namn seglar Strindberg in på en hallonbåt.
Här nånstans, i katalogen av personer och händelser som med åren förbleknat i det allmänna historiemedvetandet, förlorar nog de flesta läsare markkontakt. Jag har doktorerat på en avhandling om socialdemokraternas partihistorik perioden 1892-2000, och Svenning har just lagt sista hand vid en ambitiös biografi om Branting. Det gör oss båda till ett slags auktoriteter i ämnet, men en pajkastning med fotnoter övertygar ingen.
Likväl: historien är komplex! Annars skulle den inte överleva som vetenskaplig disciplin. Att som Svenning säga att man måste välja antingen Lenin eller Branting, är att låta dogmatismen lägga sig som en våt filt över det tjurigt mångfasetterade som präglar varje person och process. Förvånat ser jag hur Svenning sällar sig till den borgerliga mobb som förbannar all historisk analys som inte underkastar sig rådande ideologiska maktstrukturer.
Till historien om Lenin hör den hjältedyrkan som uppstod redan i samband med revolutionen. På samma sätt hör ledarkulten kring Branting, som han själv iscensatte, samman med Brantings liv och gärning.
I partihistoriken beskrivs Branting som huvudet högre än alla andra (se monumentet på Norra bantorget). Medlemmarna, skriver man, måste styras av en faderlig men fast hand. Arbetarklassen kan ledas, vilseledas, eller bestialiseras. Massan är primitiv, potentiellt farlig och kan inte – ska inte – tänka själv. Den är otacksam över vad den har.
Tankegodset är tusenårigt och evigt. Det har hörts i fogdeborgarna, Versaille, Kreml och senast i hånet mot Juholt, reaktionerna på valet i Grekland och avskyn för Jönsons poesi.
Evig är också den konfliktlinje som historiken försöker dölja med sin förgudning av Branting – han jämförs med både Jesus och den nu filmaktuelle Prometeus: Hur mycket ska man ta strid? Problemet är inbyggt i socialdemokratins anatomi, eftersom den är en rörelse som pressas mellan den borgerliga statapparaten och arbetarklassen. Det finns inga enkla svar, men Svenning ger inte ens en ledtråd. Han har över huvud taget inget att säga om 2010-talets socialdemokrati. Jag tolkar hans flykt in i Branting som ett sorgearbete över den framgångsrika rörelse han föddes in i, som nu helt har gett upp.
Barnsligare är Björn Wimans tävling i vem som är mest kulturradikal (han vinner alltid), särskilt om vi inte är överens om vilka krav som ska ställas på begreppet.
I ett svavelosande tredje svar upprepar han att jag hyllar en massmördare. Han tillägger att mina kunskaper om världen är på Pippi Långstrumps nivå, att jag tillhör avgrundsvänstern och att jag med mina angrepp på hans kultursida ansvarar för en dekadent kulturjournalistik.
Wiman är naturligtvis i sin fulla rätt att läsa mig som han vill och förmår, men på det här sättet baxar han in debatten i en återvändsgränd.
Det avgrundsvrål som hörs från DN-skrapan i debatten om klasshat avslöjar hur känslig själva sakfrågan är, men framför allt markerar den att fronten i det offentliga samtalet stadigt flyttas åt höger. Endast borgerliga humanister har rätt att ta till orda. Systemkritiker och utopister stämplas som onda i hjärtat eller korta i huvudet; de ska varken skriva, prata eller mena nåt som helst. Med brösttoner förvandlar man kulturradikalismen till ett honnörsord dränerat på maktanalys, samtidigt som man fyller det med antikvariska, redan kanoniserade, referenser (senast Beethoven).
Wiman ser diskussionen om DN:s utveckling som ett uttryck för kulturjournalistikens kris. Som vore det ett hälsotecken att inte granska varandras ställningstaganden. Oavsett vad man tycker om Jens Liljestrands åsikter om klasshatet i den nya litteraturen, startade han ofrivilligt en debatt om den viktigaste frågan vi kan ställa oss: Hur ska vi fördela samhällets resurser mellan oss?
Vi väntar fortfarande på svar.
Så kom igen nu, alla ni stolta liberala kulturradikaler! Strunta i Lenin för en stund och säg nåt om det svenska klassamhället och vad vi ska göra åt det. För ni tycker väl ändå inte att det är bra så här?
