Kritikerna – en del av svenska filmkrisen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-23
Jag har en teori om kritik. I skarpa lägen tror jag faktiskt att kompetenta och modiga kritiker kan göra att konstnärer, författare och filmare skärper sig. I bästa fall leder det till att en konstart börjar blomstra men motsatsen gäller också: opportunistiska och alldeles för lojala kritiker ger mätta och oinspirerade kreatörer.
Många tycker just nu att Sveriges Oscarshopp, I rymden finns inga känslor, är en utmärkt film. ”Den charmigaste och säkraste komedi jag sett på länge”, ansåg till exempel Svenska Dagbladets recensent som var långt i från ensam om det omdömet.
Själv tycker jag att det snällaste man kan säga om I rymden finns inga känslor är att den är medioker. En svag Wes Craven-pastisch där männen är timida gosedjur och kvinnorna hysterikor. En typiskt svensk feel good-rulle där skämten inte balanseras av någon svärta, allt är lagom, färgkoordinerat och komplett ofarligt.
Om den här filmen kom från vilket annat land som helst, skulle våra inhemska kritiker ge den, säg två stjärnor. Nu delades det ut fyror och femmor på löpande band, tills det inte längre gick att komma i från misstanken att svensk film särbehandlas. Frågan är bara varför? Är svenska filmkritiker fega nostalgiker? Eller känner de sig bara som filmbranschens förlängda arm? En bransch som av allt att döma går på halvfart.
För enligt Svenska Filminstitutet gick biobesöken under september månad (samma månad som I rymden finns inga känslor premiärsattes) ner med 33 procent jämfört med tidigare perioder. Den svenska marknadsandelen minskade samtidigt från 53,9 till 23,5 procent. Även betraktad under lång tid krymper svensk films andel av biokakan stadigt.
Att det ser ut som det gör kan bero på många saker. Biograffilmens storhetstid är förmodligen över. Andra typer av berättande, på nätet eller i form av episka tv-serier har tagit över. I konkurrensen med Hollywoods teknikstinna 3D-produkter bleknar de små filmnationernas försök att skapa fungerande underhållning, i synnerhet för kidsen.
Jag tror ändå att det finns ett samband mellan bristande kvalitet och låga besökssiffror.
Svensk film kämpar med svåra identitetsproblem. Ska man satsa på konstnärliga uttryck eller bred underhållning? Helst båda delarna, brukar branschen säga, men ändå blir resultatet ett blaskigt varken eller. Det i sin tur har en rad väldebatterade orsaker, som SF:s monopolställning, dåliga manus, osäkra filmkonsulenter och så vidare.
Filmkritiken diskuteras aldrig i sammanhanget men jag tror att dess roll är avgörande. Sen ett årtionde tillbaka har kritiker försökt intala konsumenterna att allt är väl på den svenska filmfronten. Men det är det inte. Långt därifrån.
Ulrika Kärnborg