Med klass som insats
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-03-15
Bara i några få minuter har jag träffat Kristian Lundberg. Det var efter utdelningen av Ivar Lo-priset för ett par veckor sedan. Han såg underbart främmande ut i sammanhanget. Han bar en stor fladdrande vit skjorta som fana för någon odefinierbar rörelse och vore han politiker skulle jag inte rösta på honom. Skådespelaren Torsten Wahlund läste den där kvällen några stycken ur hans roman Yarden, om ett åskmoln som stannat precis över hans barndoms hus och om försöken att handla på krita i livsmedelsbutiken för att familjen inte hade några pengar.
Jag tyckte världen stod magiskt stilla när Wahlund läste. Passagerna frös realiteterna så att man kunde se dem, nästan röra vid dem, ja, förbehållslöst älska människorna som satt intrasslade i dem: så föds den dyrbara tid som klasskänslan behöver för att växa. Pier Paolo Pasolini beskrev en gång sin realism som en kärleksakt. Det är en formulering jag ofta tänkt på när jag läser den numera allt längre rad av författarskap – från Elsie Johansson till Åsa Linderborg, från Kjell Johansson till Susanna Alakoski och många fler – som medvetet eller omedvetet förnyar men även underminerar den tradition som Ivar Los böcker bara är en gren på.
Yarden är ju en berättelse om en man som liksom till sin egen förvåning plötsligt befinner sig på botten av sig själv och på samhället och den får, vare sig Lundberg vill det eller inte, en politisk laddning: Vad är gemenskap? Vad är en människa värd? Hur mycket har jag på bankkontot i dag?
Min poäng i denna diskussion är att litteraturkritiker i dag oftast saknar redskap för att förstå den oerhörda laddningen. Magnus Ringgren tvingas därför begå det vanliga tricket, att ställa realism i motsatsställning till modernism, och sedan förklara att sådana som jag vägrar erkänna det estetiskt nyskapande. Men jag är utled på den där självgoda anklagelsen. Exempelvis Kjell Johansson experimenterar mitt i sin realism, men gör det ytterst med den egna erfarenheten och en hel klass erfarenhet som insats. Det begriper inte Ringgren. Han tror rentav att det faktum att Kristian Lundberg är kristen gör honom omöjlig i realismens breda fåra; själv tycker jag att det intensifierar skildringen av den arbetande kroppens prövningar i isregnet i hamnen i Malmö.
Begreppet arbetarlitteratur har för mig varken något egenvärde eller ens nostalgiskt värde; funkar det inte så släng det. Jag är inte ens någon entydig Ivar Lo-fantast; hans tuktade prosa kan ibland tråka ut mig lika mycket som figurklippta barrträd. Bland arbetarlitteraturens klassiker föredrar jag en Jan Fridegårds eller en Moa Martinsons mer oregerliga prosa.
När jag läser Ringgrens inlägg hör jag en liten bigott, konservativ sträng ljuda: Vad nöjd han är med att samhällsliv och litteratur separeras! Samma sträng ljuder faktiskt i Lars Mikael Raattamaas inlägg, fast han inte inser det. Gång på gång slår han sitt hyperradikala ackord – varning för en litteratur där läsaren på minsta vis känner igen sig! – men inser inte att det är för sitt älskade hatobjekt, den politiskt och estetiskt konservative Johan Lundberg, som han sjunger och nästan ingen annan. De har, från varsin trång horisont, bråkat om litteraturen i åratal men utan att mer än några hundra personer orkat följa med i grälet. (Och nu tycks den så kallade språkmaterialismen faktiskt vara smått döende). Lever inte de där två, radikalen Raattamaa och reaktionären Lundberg, i en sorts äktenskap? Jo. Men gör för fan inte det till norm för mina relationer!
Jag längtar efter något tredje, som både vågar vara samhällsradikalt och tala till de många läsarna! Det fortfarande märkligt salongsavskydda ordet realism – lika nedvärderat som en Finlandsfärja – tror jag bör vara med i sökandet efter detta tredje.
Varför gjorde Hanna Hallgrens anmälan av Susanna Alakoskis Jag håpas du trivs bra i fengelset mig så upprörd? Kanske detta: den som finner denna fruktansvärt smärtsamma berättelse lättläst och som ett exempel på konsumistiskt anpassad litteratur, måste ha iskylan i detta samhälle i sig från början. Då blickar man ner från de språkteoretiska höjderna och kan inte förstå vad det är som sliter sönder Anni och hennes knarkande fängelsekund till brorsa.
Praktiskt taget alla kritiker har missat det Alakoski gör av denna historia. Det är inte bara en lysande socialsvängsroman. I själva verket beskriver hon ett grundläggande skifte i hela västvärlden. Kriminologen Loic Wacquant menar att vi lever i en tid då de fattiga kriminaliserats, ja, i den stora inspärrningens era. Överallt växer fängelseindustrin. Och det definierar alla våra sociala relationer. Det som vid en ytlig blick verkar vara en berättelse om knark, fängelser och anhörigband som gör så ont är en roman som griper om vår tid.
Slutligen inbillar jag mig inte att några författarskap ska frälsa oss från en nyliberal värld. Men det gläder mig att man i dag faktiskt kan tala om det sociala berättandets återkomst. Det är en stor sak. Litet väl länge har realism enbart fått status när den sanktionerats som vittneslitteratur: då förvisas den tryggt till diktaturernas värld och behöver inte störa oss här.
Men nu är litteraturen på väg att bli mer störande och när jag för femtiotolfte gången skriver om detta tycker jag att det är roligare än när jag skrev för tjugofjärde gången.
Göran Greider
